Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Carls räfst år 1454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dyrbara klenodier hafven I i klostret emot
ordensregeln till edra själars förderf!» Och han
tillade: »Jag vill med edert och systrarnas samtycke
använda dem på annat sätt till klostrets bästa.» Han
lät också sedermera åt sig utlemna de båda kronorna
såsom lån mot qvittobref. De blefvo dock aldrig
återlemnade, utan lära sedermera hafva funnits bland
konungens skatter. Dessutom köpte han af klostret ett
emaljeradt guldspänne för 130 gulden, som ett ännu
bibehållet bref af honom intygar. Sannolikt är det
denna penningesumma som afses, då en senare hand i
klostrets dagbok till berättelsen om konungens besök
och lån af kronorna tillade, att »denna penningsumma
skickade konung Carl till klostret, såsom han sagt,
och har man derå hans bref».
I sammanhang med hvad vi här berättat om konung
Carls räfst af kyrkogods böra vi nämna en annan
räfst, som rörde klostren. Genom den myckna rikedom,
som samlats till klostren, blefvo frestelserna för
munkarna och nunnorna för stora. Den simpla munk-
eller nunnedrägten började utbytas mot granna kläder;
i stället för den enkelhet i mat och dryck, som
klostrens regel föreskref, började man fråssa vid
läckra bord med sällsynta viner; präktiga hästar stodo
i stallen till klosterfolkets begagnande och beqväma
sängar ersatte de forna liggplatserna. I Sverige,
liksom i det öfriga Europa, upphofvo sig röster mot
det tilltagande sedeförderfvet inom klostren. Konung
Carl sjelf satte sig inom vårt land i spetsen för
den nödvändiga reformationen i detta afseende.
Han skref till påfven, som då var Nicolaus V, och
anhöll om undersökning öfver de missbruk, som i
de svenska klostren, »både tiggarordnarnas och de
andras», egde rum. »Munkarne och nunnorna», säger
han, »åsidosatte sina renlefnadsstadgar, klädde
sig i granna kåpor, lefde yppigt i mat och dryck,
höllo hästar, brukade beqväma sängar och förde annan
löslig lefnad.» Påfven var ej blind för det rådande
oskicket. Han villfor konungens begäran och uppdrog
åt erkebiskopen i Upsala, Nicolaus Ragvaldi – det
var år 1448 – att tillsammans med en af honom vald
Birgittinerbroder visitera alla kloster utan undantag,
deras hufvud så väl som deras lemmar, samt vidtaga
de förändringar, hvilka voro nödvändiga, vare sig
att de rörde andliga eller verldsliga saker.
Det var strax efter sedan han blifvit konung som Carl
skref ofvannämnda bref till påfven. Innan påfvens
svar hann anlända, var erkebiskop Nils Ragvaldsson
död, och de följande oroligheterna, i hvilka både
konungen och den följande erkebiskopen invecklades,
afbröto äfven denna räfst. Dock var det – såsom vi
kunna finna – i full öfverensstämmelse med grundtanken
i densamma, som konung Carl fälde har ofvan omtalade
yttranden till Vadstenaklostrets confessor och bröder
om själavådan för dem af de kostbara klenodierna.
Men följden för Carl af allt detta blef endast ovilja
och hat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
