Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thord Bondes bröllop och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle de fullmäktige, 6 från hvartdera riket,
slutligen afgöra stridigheterna mellan rikena.
Bestämmelserna rörande detta möte äro allt för
egendomliga för att här förbigås. När de fullmäktige
kommit till Kalmar – heter det – så skola alla
biskoparne bland de 12 hålla messa i stadskyrkan och
alla lekmännen gå fram för högaltaret och undfå och
anamma Guds lekamen. Derefter skola både biskoparne
och lekmännen falla på sina knän framför högaltaret,
der de heliga sakramenten stå, och med hand å bok
och helgedomar inför allt folket aflägga följande ed:
»Jag beder mig sannan Gud och det heliga sakrament,
som jag hafver nu undfått i mitt syndiga lif, jungfru
Maria, alla helgon och de helgedomar, som jag på
håller, så hjelpa mig både nu och evinnerligen, som
jag vill och skall om alla de ärenden» .... hvilka
här kunna förekomma rörande striden mellan min herre
konung Carl och konung Christian i Danmark .... »rätt
och oveldig dom säga, åtskilja och döma efter mitt
bästa samvete och efter beskrifven lag. Och om jag
mot mitt rätta samvete, i någon måtto mot det rätta,
i något ärende med veld dömer, då beder jag Gud mig
derför fördöma till evinnerlig tid, både med lif
och själ, så att jag aldrig må få se Guds anlete
och aldrig vara lottagande och njutande något af
den ära eller glädje, som någon kristen menniska
kan förtjena och njuta med Gud i himmelrik!»
Sedan eden sålunda blifvit aflagd, skulle de
12 edsvurne sammanträda och i samdrägt afgöra
alla stridigheterna mellan båda konungarne och
rikena. Blefve dom icke fäld inom 14 dagar, skulle
de edsvurne inspärras i Svartbrödraklostret och
icke komma ut derifrån, förr än dom fallit. Båda
konungarne skulle på tro och ära lofva att efterkomma
domen.
Men genom alla dessa möten afgjordes dock icke freden,
och det möte, som att döma af den kraftiga eden
var allvarligare menadt än något af de föregående,
blef aldrig af. Andra händelser kommo emellan.
Under året 1452, som var så skiftesrikt för både Carl
och Christian, var det tredje af de nordiska rikena,
Norge, icke så alldeles utan betydelse. Missbelåtenhet
rådde der med konung Christian, som vi veta, och
förnyade uppmaningar kommo till Carl med anhållan
om hjelp. En svensk, Göran Carlsson, uppträdde
också der i spetsen för en liten krigsstyrka och
bemäktigade sig Trondhjem, och en del allmoge uppsade
åter konung Christian trohet och hyllade Carl. Dessa
underrättelser från Norge må i sin mån hafva bidragit
att påskynda Christians återtåg efter olyckan vid
Holaveden.
Emellertid hade Göran Carlsson efter några ytterligare
framgångar måst draga sig tillbaka till Jemtland och
Herjedalen. Olof Nilsson från Bergen hade nemligen
kommit antågande med krigsfolk, och Göran Carlsson
fann sig för svag att göra motstånd. Missnöjet hos
de andlige, som icke funno sig med den erkebiskop
konung Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
