- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
309

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian vinner Borgholm - Öppen brytning mellan erkebiskopen och konungen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men hvad som var lycka för Christian var motsatsen
för Carl. På Thord Bondes död följde förlusten af
Öland och Borgholm. Vi kunna derför föreställa oss den
glädje, med hvilken han mottog underrättelsen om sin
svågers raska försvar af Kalmar. Han skref genast ett
bref till herr Gustaf på Kalmar slott. »I hafven gjort
en god strid i höst», yttrade han här, »fast Borgholm
är borta, så få vi det väl igen, när isen bär. Det
är på denna tid min akt att i vinter draga dit neder
med stora makt, de danske, så hoppas jag, till men!»

Men innan Carl hann verkställa detta sitt uppsåt,
utbröt ett oväder, som var desto farligare, ju längre
tid det haft att samla sig.

Öppen brytning mellan erkebiskopen och konungen.

Nu nalkades den tiden, då den sluge prelaten,
erkebiskop Jöns, började anse det lämpligt att skrida
till öppen brytning med sin konung. Han hade länge
nog i det tysta förberedt allt, och konungen hade
sjelf i viss mån samlat ännu mer missnöje omkring sig;
nu var han snart mogen för sitt fall.

Egentligen var det bland herrarne som det
största missnöjet rådde, och af den gamla, bekanta
orsaken. Konungen var ej nog frikostig med utdelandet
af slott och län. Han behöll helst sådant för sig
sjelf, och må hända i högre grad än som klokheten
bjöd, då sjelfva rimkrönikan, som så öfverflödar af
beröm öfver honom, finner skäl att liksom klaga öfver
detta.

Konung Carl hade mest all slott i Sverige
och lön[1] och ränta i sina varje[2].
Gull och sölfver hade han i sin makt,
ty gaf han uppå sina fiender ingen akt.


Carl hade på allt sätt sökt förvärfva gods för att
derigenom öka sin makt och sitt anseende och på samma
gång förminska herrarnes. Han följde härutinnan
Margaretas föredöme, men med mindre lycka än hon,
må hända emedan han gick mindre klokt till väga. Han
synes icke hafva förstått att undvika den afund, som
skulle följa hans lysande hofhållning. Det myckna
guldet och silfret, hvaraf konungens bord städse
prunkade, bekräftade alltför tydligt talet om, att
konungen var girig efter gods och penningar och ville
samla skatter och rikedomar.

Under året 1445 höllo de mot Carl fiendtliga herrarne
ett möte i Vesterås, der mycken och skarp ovilja
gaf sig luft emot konungen. Missnöjet spridde sig
äfven bland allmogen. Det ständiga krigstillståndet
fordrade dryga skatter. Konungens fogdar gjorde tungan
ännu drygare. De straffades. Konungen höll räfst i
Sverige – heter det – och alla fingo afgifva sina
klagomål, ty konungen ville rätta det som orätt var
gjordt. Men det hjelpte föga; lika litet konungens
bemödanden att så mycket som möjligt skona allmogen,
hvars kronoutskylder innestodo för hela tre år,
dels till en tredjedel, dels till en fjerdedel.


[1] Län.
[2] I sin hand.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free