- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
312

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öppen brytning mellan erkebiskopen och konungen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

följaktig. Sjelf gick han i sin erkebiskopliga skrud
upp i sin domkyrka och framträdde inför högaltaret,
der S:t Eriks skrin stod, afklädde sig der sin
embetsdrägt och svor en dyr ed att icke åter ikläda
sig den, förrän lag och rätt blefve gällande i
landet. Han iklädde sig derpå harnesk och band svärd
vid sidan, och, när han så kom ut ur kyrkan igen,
var han den sjelfskrifne anföraren för det uppror
mot sin konnng, som han nu hade i sinnet.

Omgifven af sina egna svenner och ett mängd med honom
likasinnade herrar med deras beridna följen skred
erkebiskopen genast till verket. Han bemäktigade sig
konungsgården, som han lät sitt folk plundra, och
drog derefter till Haga och Svartsjö, låtande öfver
allt gripa konungens fogdar och befallningsmän samt
föra till sig allt gods som kunde uppspanas och som
tillhörde konungen så väl i öppna landet som i hans
»hof och gårdar». Alla, som icke godvilligt slöto
sig till honom, tvingade han med våld.

Under tiden hade Uplandsallmogen hunnit samla sig och
från Svartsjö begaf sig erkebiskopen till Vesterås,
der ytterligare Dalkarlarne förenade sig med honom.

Det var på vägen till Vadstena som konung Carl upphans
af brefvet, hvilket underrättade honom om hvad som
hade timat i Upsala och om erkebiskopens uppror. Han
ville till en början ej tro brefskrifvaren. Det
var en biskop, men hans namn uppgifves icke. Flera
bref kommo dock, hvilka bekräftade det första, och
nu beslöt konungen att återvända.

Med 1,400 välrustade svenner red han norr ut igen och
kom snart till Nyköping. Här innehade Erik Axelsson
(Tott) slottet, och, då konungen ej var fullt säker på
dennes trohet, lät han fängsla honom, samt fortsatte
derpå sitt tåg till Strengnäs, upptagande under vägen
en förstärkning af 300 ryttare, som sändes till honom
från Stockholm.

När han anlände till Strengnäs, tog han der sitt
hufvudläger och förlade sina trupper längs med
Mälarestranden mellan Strengnäs och Elgsund, ett sund,
som då skilde Fogdön från Strengnäs, men hvaraf nu
knappast något spår finnes. Emellertid spridde sig det
rykte, att erkebiskopen med sitt folk var i närheten,
och konungen utsände derför en afdelning af sitt folk
att skaffa närmare underrättelser. Dessa redo fram
till Vårfruberga kloster på Fogdön, men kunde ej finna
någon bekräftelse på ryktet, hvarför de återvände
till konungen och försäkrade att allt var lugnt; »de
hade icke funnit någon, som rörde sig mot konungen».

Det var ett par timmar efter midnatt, när ryttarne
kommo tillbaka till konungen. Denne lät nu sitt
folk intaga mat och gå till hvila, så att vid klockan
3 på morgonen lågo alla i sömn i Strengnäs och i
könungens läger. Men »litet efter dagen upprann» –
säger rimkrönikan – »konungen annor tidende fann». En
riddare störtade in i rummet, der konungen låg,
och berättade att fienden var kommen och ryckte in
i staden. Konungen ville knappast tro, hvad riddaren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free