Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De båda riksföreståndarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låg i de dåvarande förhållandena. Han stod i spetsen
för dem, hvilka kämpade mot utländskt våld och
förtryck. Detta förändrades, sedan Carl blef konung,
och hans ovänner förstodo att spänna samma mäktiga
kraft mot det förtryck, som hans eget konungadöme
utöfvade. Så drog erkebiskopen allmogen med sig.
Men ett vilkor framför andra fordrades för att
kunna binda allmogen vid sig – det var att vara
svensk, att handla uteslutande med Sverige till
ögonmärke. Och den sluge prelaten var icke blind för
denna omständighet. Han uppträdde helt och hållet som
Sveriges man, som den svenska frihetens beskyddare mot
konung Carls tyranni i första rummet och vidare mot
hvarje utländskt välde. Det danska namnet var redan
förhatligt för svenska öron, det var frukten af den
»kärliga bebindelsen» rikena emellan. Derför borde
den, som stälde sig i spetsen för svenska folket, i
första rummet uppträda emot allt hvad danskt var. Och
så gjorde erkebiskopen.
Innan han lemnade Stockholm, höll han burspråk
med borgarena och förklarade dervid offentligt och
högtidligt, att han aldrig ville indraga danskar
i landet. Samma tal lärer han dessförinnan hafva
fört till allmogen, efter som konung Carl skref till
domkapitlet i Upsala. »Och på det han dess bättre»
– heter det här – »skulle kunna komma vår kära allmoge
sig till hjelp och fördrifva oss, så lofvade han och
svor der dyr ed uppå, att han ville aldrig taga konung
Christian hit in i riket .... och sedan bestallade
han oss i vår stad Stockholm.» Saken har mycken
sannolikhet för sig, enär, som vi finna, det knappt
är troligt att konungen i ett bref till erkebiskopens
eget domkapitel velat anföra något annat än bevislig
sanning.
Alla erkebiskopens försäkringar och eder voro dock
tomma ord utan betydelse. Ty allt visar, att hans
afsigt från början icke var någon annan än att inkalla
den danske konungen.
Vi må emellertid i sammanhang härmed icke förtiga,
att utländske författare från denna tid anföra
saker, som gifva ett sken af allvar åt erkebiskopens
här omtalade löften till folket. Desse författare
säga, att erkebiskopen, sedan han vunnit Stockholm,
sammankallat rådet och visserligen tillstyrkt det att
välja Christian till konung, men på följande vilkor:
konungen skulle aldrig uppehålla sig i Sverige,
utan mottaga öfverskottet af skatterna i Danmark;
han skulle icke i Sverige hafva mer än två slott och
öfverlemna de öfriga åt de svenske stormännen samt
låta rådet regera.
Det är utkastet till en herreregering, sådan
man velat hafva den både fore och efter denna
tid. Berättelsen kan ega någon sanning. Det kan hafva
varit erkebiskopens innersta tanke att åstadkomma en
sådan regering, ehuru omständigheterna icke nu voro
gynnande för denna tankes genomförande. Först och
främst kunde aldrig konung Christian gå in på slika
vilkor och för det andra voro erkebiskopen och hans
medhållare ej ännu nog starka att våga en strid med
denne konung. Den fördrifne konungen kunde dessutom
när som helst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
