Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Konung Christian. Christian väljes till konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förste unionskonungen, som hade en manlig arfving. Men
denne son var Danmarks son, Christians konungaätt
blef en dansk konungaätt, som ur dansk synpunkt
sökte förstora sitt välde, och i samma mån detta
sträfvande blef klart, i samma mån stegrades de
svenskes motstånd.
Emellertid är det klart, att Christian skulle söka på
allt sätt försäkra sig om det nyss vunna Sverige, och
intet lämpade sig dertill bättre än den gamla »kära
bebindelsen mellan rikena». Detta var utgångspunkten,
ehuru det blott var ett vackert namn för en olidlig
sak.
Efter återkomsten till Stockholm utfärdade konung
Christian tillsammans med rådet den 16 Juli 1457 ett
bref, som skulle tjena att stadfästa och bekräfta den
gamla föreningen. »Alla de goda, gamla bebindelser,
som mellan Sveriges, Danmarks och Norges riken
gjorde voro, skulle hållas i alla deras artiklar,
såsom derpå gjorda bebindelsebref utvisade.»
I samma anda fattades ett nytt beslut på ett möte i
Skara i Januari 1458. Dit samlades stormän från alla
tre rikena. Konung Christian red då sin eriksgata,
så att han hade tillfälle att på nära håll med
herremän och allmoge i landskaperna verka för sin
sak. Det var nu fråga om ingenting mer eller mindre
än att välja Christians treårige son till faderns
efterträdare. Detta hade redan skett i Norge och
Danmark. Nu skedde det äfven i Sverige. Den treårige
junker Hans, så hette Christians son, blef den
21 Januari i Skara enhälligt vald till sin faders
efterträdare. Valet tillträddes sedermera af en mängd
svenska herrar och flera stadsmenigheter.
Att det likväl icke mottogs med blida sinnen af dem,
som tänkte mera svenskt än de nu i Skara maktegande,
är alldeles klart. Man började också snart tala om,
att äfven detta var erkebiskopens tillställning,
och detta tal var så besvärande för vederbörande,
att konungen ett par år derefter fann sig föranlåten
offentligt förklara det gängse ryktet för ogrundadt
och att upphofsmannen till detsamma skulle anses för
förrädare.
Huruvida denna kungliga förklaring var tillräcklig
för att lugna det erkebiskopliga sinnet, veta vi
icke, men säkert är, att hvarken den eller det
absolutionsbref för allt hvad han brutit mot konung
Carl, hvilket han erhöll från påfven om hösten 1457,
på minsta vis kunnat rentvå hans minne från de mörka
fläckar, hvilka vidlåda det.
Detta bref från påfven, som är dateradt den 19
Oktober 1457, innehåller dessutom något, som är
att märka. Erkebiskopen kallas här: »Sveriges
primas». Huru detta ord inkommit i det påfliga
brefvet, vet man icke, men den som icke försummade
att begagna sig deraf var erkebiskop Jöns. Han kallar
sig derefter ständigt ej blott den svenska kyrkans,
utan »Sveriges primas eller furste». Detta senare
var något enklare, men vida mer betydande. Dermed
kan man också anse den gamla striden om primatet med
erkebiskopen i Lund som slutad. Om några påståenden
från den lundensiske prelaten får man ej höra talas,
äfven om man får se det erkebiskopliga korset bäras
framför honom inom svenskt område.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
