Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allmogen reser sig mot konung Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen om de rykten, som voro i omlopp, och bad
honom skyndsamt komma till Sverige.
Christian dröjde icke att infinna sig. Han
kom med en stor här och befann sig omkring
den 20 Mars i Stockholm. Under vägen mötte han
erkebiskopen i Vadstena och tillika en stor del af
rådet. Erkebiskopen omtalade då för konungen utförligt
hvad som tilldragit sig och hvilka han misstänkte för
hemliga stämplingar med Carl samt rådde konungen att
taga Stäkeholm från Gustaf Carlsson och Stegeborg
från Erengisle Nilsson, hvilka herrar då hade
dessa slott i förläning. »Det vore första vilkoret»
– sade erkebiskopen – »om konungen ville, att detta
parlament, som på färde var, skulle störtas»[1].
När så konungen och herrarne kommit till Stockholm,
sade erkebiskopen ytterligare till konungen, att
han borde skilja Thure Thuresson från Stockholms
slott. »Gören I icke det, så går uppresningen fram och
I förblifven icke konung till S:t Mårtens dag» – sade
erkebiskopen. Konungen sporde då, hvem han skulle
gifva Stockholms slott, hvarpå erkebiskopen, eftersom
konungen sjelf sedermera berättade, skall hafva gifvit
till svar, att konungen borde gifva det åt honom. »Då
skall all uppresning och parlament blifva förstörd
och nederlagd» – skall erkebiskopen hafva sagt.
Och konungen rättade sig i allt efter erkebiskopens
råd. De nämnda herrarne förlorade sina slott, och
sjelfva Thure Thuresson måste lemna Stockholm åt den
mäktige prelaten. Men andra voro icke så lycklige som
desse herrar. I Stockholm for man fram med verklig
grymhet. Konung Carls kansler Nils Ryting, en Nils
Pedersson[2],
Göran Carlsson, Sten Bengtsson och
ännu många flera dertill blefvo kastade i fängelse
och fingo undergå pinliga förhör. Det omtalas att de
upphängdes med tunga pansar fastbundna under fötterna
och svängdes omkring. »Det tvang deras hjerta i
rötter» – säger rimkrönikan. De pinades så hårdt, att
några togo döden, andra blefvo ofärdiga för hela sitt
lif. Intet upptäcktes dock genom all denna grymhet,
icke heller var man i stånd att finna något bref,
ehuru de noggrannaste efterspaningar skedde. Man lät
uppbryta golfven, berättas det, och genomsöka bänkar
och skåp, men allt var förgäfves.
Herr Clas Rönnow var hans namn,
som detta råd uppfann, så få han skam!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
