Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allmogen reser sig mot konung Christian - Brytning mellan konung Christian och erkebiskopen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Knappt hade emellertid konungen lemnat riket, och
knappt hade hans fogdar börjat indrifva gärden,
förr än flera tusen Uplandsbönder stormade ned emot
Stockholm. De klagade öfver skatten och utforo i
beskyllningar mot erkebiskopen, som hade samtyckt
till densamma. Erkebiskop Jöns sökte lugna de upprörda
bönderna och sade, att han ville skrifva till konungen
och söka utverka mildring. Härom öfverlade bönderne
sinsellan och återvände derpå till erkebiskopen
och sade, att »de aldrig ville underkasta sig en
sådan skatt och icke det ringaste skulle af densamma
utbetala till konungen. De hade så många olagliga
skatter tillförene utgjort, att de hade litet igen,
och för hvarje ny skatt hade dem blifvit lofvadt, att
ingen sådan vidare af dem skulle begäras. De kunde nu
väl märka, att konungen ville dem platt förderfva,
men derför ville de nu hellre dö än flera sådana
skatter utgöra».
Bönderne talade i en skarp och bestämd ton,
och då erkebiskopen och de andra rådsherrarne,
som befunno sig i Stockholm, väl visste att dessa
bönder blott voro att betrakta som en försvärm af hela
bondehären, helst som missnöjet var stort öfver hela
landet, funno de icke rådligt att trotsa de uppretade
sinnena. Efter mycken underhandling och skriftvexling
lofvade de, »att man icke skulle tillräkna dem deras
uppresning, om de nu ville stilla sig, samt att de
aldrig efter den dagen ville råda konungen dertill,
att han skulle sådan skatt lägga på landet, och
redligt förarbeta, att konungen skulle aflysa den
nu pålagda skatten, så att de icke skulle utgöra mer
än sin lagliga skatt». Detta löfte erhöllo bönderne
i ett bref från rådet, och kort derpå infunno sig
sändebud från dem hos rådsherrarne.
Då skola de af erkebiskopen hafva erhållit hans
bref med frikallelse från skatten, och erkebiskopen
förkunnade det sjelf offentligen från burspråket i
Stockholm. Derpå tågade bönderne hem. Erkebiskopen
skref till konungen om hvad som timat.
Brytning mellan konung Christian och erkebiskopen.
Utan tvifvel skall en hvar vid närmare betraktande
af här ofvan skildrade tilldragelser finna,
att trådarna till dem alla sammanlupo i en endes
hand, och denne ende var den för oss väl bekante
erkebiskopen Jöns Bengtsson. Ryktet om den fördrifne
konungens återkomst, rättegången mot hans fränder och
anhängare, förföljelsen och grymheterna i Stockholm,
i viss mån äfven det rådande missnöjet med konungen
– allt var det erkebiskopens verk. Men hvad var
då hans mening, hvad ville han då med allt detta,
denne djupt beräknande, oböjlige och kraftfulle man,
som så helt och hållet vunnit sin utländske konungs
öra, att han var egentligen den, som styrde Sveriges
rike – hvad ville han? – Helt visst ingenting annat
än befria sig ifrån äfven den skugga af beroende,
hvari han stod under konungen. Han ville sjelf blifva
Sveriges regent, och helt visst var det som nu trädde
i dagen icke följden af en plötsligt ur djupet af
hans själ framsprungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
