Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brytning mellan konung Christian och erkebiskopen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men hvilka nu än orsakerna voro, visst är, att
konungen redan på hafvet skilde sig från biskopen. Så
fort konungens skepp fält ankar, begaf sig konungen
i land och skyndade upp på slottet. Han var i hög
grad uppbragt, och vänlig var ingalunda den blick,
hvarmed han helsade den bugande erkebiskopen. Men
det låg å andra sidan icke heller hos denne något som
tillkännagaf ett böjligt sinnelag. Tvärt om krusade
ett trotsigt leende hans läpp. Det blef genast tal
om skatten, och konungen talade många hårda ord
till prelaten och sade bland annat: »Det är I och
edra vänner, fader erkebiskop, som gjort allmogen
olydigan!» Tillika befalde han genast att hans fogdar
ofördröjligen skulle indrifva skatten.
Erkebiskopen försvarade sig mot konungens
beskyllningar. »Sådant har jag aldrig haft i min akt»,
sade han, »utan är det mig allt med orätta pådiktadt.»
Derjemte afrådde han konungen alldeles från att vilja
indrifva skatten. Men konungen lyssnade ej numera
till hvad erkebiskopen hade att säga. Misstankarne mot
den mäktige mannen kunde ej, sedan de en gång blifvit
väckta, så lätt tystas. En mängd saker, som man eljest
ej skulle fäst sig vid, syntes nu tydligt anklaga
mannen. Konungen ville till och med, att erkebiskopen
skulle återlemna Stockholms slott. I och med detsamma
var saken drifven till det yttersta. Erkebiskopen
började hota konungen och upprepade hvad han förut
vid konungens ankomst från Danmark hade yttrat, att,
»om konungen toge slottet ifrån honom, skulle han
icke behålla Sveriges krona till mårtensmessan».
I sjelfva verket hade nu konungen endast tvänne
saker att välja på, antingen att gifva efter eller
att på något sätt betaga erkebiskopen förmågan att
skada. Båda utvägarne voro farliga. Den förra visade
i bakgrunden Carl Knutssons öde, den senare innebar
ett våld mot en högt uppsatt kyrklig person. Med det
vänliga förhållande, hvari konungen stod till påfven,
var det dock att hoppas mindre fara af det senare
medlet än af det förra, och i öfverensstämmelse dermed
handlade också konungen.
De i Stockholm varande rådsherrarne sammankallades
jemte trenne Stockholms borgmästare att på slottet
öfverlägga om saken. Rådsherrarne voro tolf, och
bland dem Erik Axelsson, Thure Thuresson, Gustaf
Carlsson, Magnus Gren, Erengisle Nilsson, Åke Jönsson,
Nils Sture och Ivar Gren. De tre borgmästarne voro
Mårten Lindorm, Batert Krage och Clas Vise. Konungen
framlade sina klagomål mot erkebiskopen och rådet
afhörde dennes svaromål samt afgaf derpå sitt råd
så, »att hans nåde skulle äska sitt slott Stockholm
igen och hafva herr erkebiskop Jöns i förvaring, så
länge att hans nåds menige råd i Sverige tillsammans
komma». Och på grund af detta rådets beslut förklarade
konungen erkebiskopen vara sin fånge.
Under de dagar, som det nyss skildrade tilldrog sig i
Stockholm, rådde der mycken oro, såsom naturligt var,
i staden. Förföljelserna mot de föregifna anhängarne
till konung Carl kommo åter på tal, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
