Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brytning mellan konung Christian och erkebiskopen - Biskop Kettil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemna det äskade svaromålet. De bönföllo hos konungen,
att han måtte befria dem från att afgifva något svar,
och det skedde som de önskade.
Konungen stod då färdig att lemna riket. Det var i
November månad, som han gick ombord på sin flotta,
och i enlighet med rådets sista beslut förde han den
fångne erkebiskopen med sig.
Sådant slut fingo då den gången erkebiskop Jöns
Bengtssons mörka planer. Men lika oböjlig, lika
sträng och med lika högburet hufvud som någonsin såg
man prelaten stiga ombord på det fartyg, som skulle
föra honom fången bort från Sverige.
Der hade stått tvänne åskmoln emot hvarandra, nu
seglade de bort från Sveriges land.
Biskop Kettil.
På Linköpings biskopsstol satt vid denna tid en
rik och mäktig man af en bland landets förnämsta
slägter. Det var Kettil Carlsson af Vasa
slägten. Han var son af Carl Christersson och
Ebba Krummedik. Fadern dog tidigt, redan 1440,
men modern, omgift med Erik Nipertz, lefde ännu
vid denna tid på slägtgodset Hoff, nu Hofgården, i
Östergötland. Biskopens slägt var, som vi veta, på det
närmaste befryndad med Oxenstierna-slägten. Biskopens
faster var moder till erkebiskop Jöns, hvars
syster var gift med Erik Nilsson (Oxenstierna) och
hans broder Erik gift med Juliana Nilsdotter, Erik
Nilsons syster, så att här var ömsesidigt svågerlag,
hvarförutan de här nämnde Vasarnes, Kettils och Eriks,
farbroder Nils var gift med en Juliana Nilsdotters
syster, Brita.
Huru sonen af den mäktiga och rika Vasaslägten kom att
egna sig åt kyrkans tjenst, är oss alldeles obekant. I
April 1453 dog biskop Nils König, och då valdes
herr Kettil Carlsson till hans efterträdare. Dennes
första biskopsår framflöto i lugn, och biskop Kettil
fäster ej mera uppmärksamhet vid sig än någon af
de andra prelaterna. Men så inträffar brytningen
mellan erkebiskopen och konungen, och då förändrar
sig förhållandet.
Biskopen hade väl med de öfriga, rådsherrarne
undertecknat besluten om erkebiskopens fängslande
och bortförande, men det hade ingalunda skett af
öfvertygelse om att det var det rätta och för riket
bästa. Förhållandena voro dock för ögonblicket sådana,
att han föga eller intet uträttat genom att sätta
sig mot konungen och vägra deltaga i besluten. Men
när biskopen väl kom hem till Linköping, ändrade han
tankar. Till sitt yttre var han storväxt och fetlagd,
men inom honom bodde en eldig och kraftfull ande,
och liksom många af sin slägt var biskop Kettil mycket
häftig till lynnes.
När derför underrättelsen kom till Linköping, huru
Sveriges erkebiskop satt fången i Köpenhamns torn,
for biskop Kettil upp med de häftigaste åtbörder,
ref sig i håret och ropade: »Ve mig, ve mig, arme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
