Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biskop Kettil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man, som lefver att se på slik en skam; men jag svär
det vid mitt lif, jag vill binda jäns[1] vid sida
och låta mig till, Danmark lida; längre får det ej
förblifva, som det nu är!»
Sedan biskopen derför rådfört sig med fränder
och vänner, stälde han sig öppet i spetsen för
uppresningen emot Christian. Han lät ringa med alla
klockorna i Linköping och begaf sig, åtföljd af alla
sina domherrar, i högtidlig procession upp till
domkyrkan, framträdde der inför högaltaret och
afklädde sig sin biskopliga skrud och slaf. Derpå lät
han ikläda sig hjelm och harnesk, tog svärd i hand
och svor att icke nedlägga vapen, förrän han hämnats
den skymf, som svenska kyrkans öfverhufvud lidit, och
befriat sin frände erkebiskopen. Så tog han afsked af
sina prester, och tårarne stodo honom i ögonen, när
han talade om den nöd, som tvang honom från messa och
altare ut i stridens buller. Men han bemannade sig och
upprepade följande ord ur Davids psaltare: »Efter nu
de elände förtryckte varde och de fattige sucka, vill
jag upp, säger Herren!» – och dermed satte han sig
till häst och red ut ur staden, omgifven af riddare
och svenner, och trumpeternas smattrande blandade sig
med de djupa, högtidliga tonerna af kyrkoklockorna.
Med biskopen förenade sig hans farbroder,Nils
Christersson (Vasa), som då innehade Vesterås
slott, och erkebiskopens bröder, David och
Christer Bengtssöner samt Ivar Green, och dertill
en mängd andra stormän och riddare, och alla
voro verksamme, hvar på sitt håll, att samla
allmogen till vapen. Härutinnan hade de mycken
framgång. Uplandsallmogen och framför allt Dalkarlarne
voro genast färdiga till uppbrott. Likaså allmogen
i Nerike, Södermanland och Vestmanland.
I Östergötland drog biskop Kettil sjelf omkring,
förenade allmogen med sig, belägrade slotten och
förmådde äfven städerna att bistå sig och lofva att,
när så påfordrades, ställa väpnadt folk till biskopens
tjenst. Sedan han sålunda under Januari månad 1464
»regerat» – Vadstena-munken begagnar detta ord i
sin anteckning – i Östergötland, drog han i Februari
uppåt öfra Sverige till Vesterås. Af här närvarande
riddare och allmoge blef han utsedd till »förste
styresman eller höfding (dux) för hela riket och det
påbörjade kriget». Det ser häraf ut, som om han icke
blifvit vald till egentlig riksföreståndare[2].
Men såsom den förnämste ledaren af kriget, hvilket nu
var hufvudsaken, är biskopen i alla händelser nu den
främste mannen i Sveriges land. »Häraf blef biskopen
modigare» – lyder anteckningen i Vadstenadagboken
– »men lyckades dock icke vinna mer än två af
de belägrade slotten, nemligen Ringstaholm och
Örebro. Omsider belägrade han Stockholm med en stor
här, synnerligast af Dalkarlar och andra bönder. Det
var omkring den 11 Februari.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
