Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget på Hälleskogen och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjliga skyndsamhet fortsattes vägen härifrån mot
Stockholm. Efter tvänne dagars tåg stod den kungliga
hären framför hufvudstaden och till sin öfverraskning
fann konungen, att de belägrande dragit bort,
så att han obehindradt kunde intåga i staden och
undsätta slottet. »Han dröjde dock blott öfver en
natt i Stockholm och fortsatte redan följande dager»,
heter det i Vadstenaboken, »att förfölja de flyende,
och var han då mycket modigare än förut.»
Konungens snabba tåg med sin här midt i vintern
och hans oväntade ankomst till Stockholm synes
hafva öfverraskat biskopen. Han hade upprättat sina
läger på ömse sidor om staden, både på norr- och
södermalm. Återkommen från Stäket[1], fick han bestämda
underrättelser om konungens antågande, och, då han
nogsamt kunde inse svårigheten att här med något hopp
om framgång strida mot konungens öfvade krigsfolk,
upphäfde han genast belägringen och lät folket draga
hem, då en del drog genom Upland uppåt Helsingland,
en annan del uppåt Vestmanland och Dalarna.
Det var om måndagen den 25 Mars, som konungen tågade
in i Stockholm, och samma qväll utfärdade han ett
bref till Upsala stift, förmodligen äfven likalydande
till de öfriga stiften, att sockenpresterne, hvar i
sin församling, skulle »undervisa allmogen, att de
härefter sitta qvare och blifva hemma», så vida han
ej skulle nödgas straffa dem, »hvilket Gud visste,
att han dock nödigt göra ville».
Under de nästföljande dagarne föllo Stäket och
Salestaborg i konungens händer. Påskdagen den 1 April
var han i Upsala och dagen derpå drog han vesterut
framemot Vesterås, der han började belägra Nils
Christersson. Men slottet var väl försedt med alla
förnödenheter, och herr Nils höll ett vaksamt öga
på alla konungens åtgärder, så att tiden förgick,
utan att konung Christian vann någon framgång. Efter
fjorton dagars tid hade man ej kommit längre. Konungen
kastade litet emellan misslynta blickar på de mörka
slottstornen, som nästan tycktes med hån utmana
honom, då med ens den underrättelsen spridde sig i
lägret, att biskop Kettil kom tågande söderut från
Dalarne med den åter samlade bondehären för att rädda
Vesterås. Han befann sig redan, så berättades det
för konungen, vid Harakers kyrka.
Nu blef det rörelse i lägret. Konungen gaf befallning
till uppbrott, och snart fick man från slottet se
hela hären tåga bort från Vesterås norrut. Konungen
red med hurtigt mod och lustigt sinn vägen
fram. »Nu», sade han till de omgifvande herrarne,
»rida vi uppåt Dalarna, och vi skola draga biskopen
derut vid håret!» – Och så fortsattes tåget genom
Skultuna upp till Haraker, der Hälleskogen utbredde
sin mörka famn de antågande till mötes.
Vi känna, denna trakt sedan fejden mellan Carl
Knutsson och Erik Puke. Här hade nu biskop Kettil,
liksom Puken på sin tid, fattat en fast ställning med
sina Dalkarlar och huggit trenne bråtar bakom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
