Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget på Hälleskogen och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mälarfjärdarna Galten och Blacken samt skiljer
Vestmanland från Södermanland.
Sedan Christian återkommit från Stockholm, synes
han genom ständiga små krigsföretag hafva sökt
uppehålla sin fiende och hindra honom från att
närma sig Stockholm. Äfven inåt Mälaren seglade ofta
flottor af jakter för att, hvar tillfälle erbjöd sig,
landsätta folk och göra fienden afbräck. Så seglade
en dag Thure Thuresson ut från Stockholm med en liten
flotta och styrde kosan vesterut. Han hade uppdrag af
konungen att dagtinga med bönderna i Rekarne. Herr
Thure lade till med sin flotta vid Qvicksund och
började underhandla med bönderna.
Men derunder kom biskop Kettil till stället. Han hade
litet folk med sig och såg med harm på konungens
jakter, som lågo vid stranden, ty utan båtar syntes
det omöjligt att kunna inlåta sig i strid med herr
Thure och konungsfolket. Underhandlingarna fortgingo
derför, utan att biskopen afbröt dem. Men han skickade
ilbud ut i bygden och till sina dalkarlar, som icke
voro långt borta, att de genast skulle infinna sig
vid Qvicksundet.
När då dagen var förliden, lät biskopen nedtaga den
på en stång uppsatta hatten, hvilket tecken var det
vanliga för att antyda rådande stillestånd, liksom
densammas nedtagande att stilleståndet uppsades,
och omedelbart derpå angrep han herr Thure och
konungsfolket.
Oemotståndligt bröto biskopen och bönderne
fram. Fienden sökte väl göra motstånd, men de hade
ingen framgång. Mången dansk ungersven blödde här för
bondens spjut eller yxa, och det visade sig snart,
att ingen räddning fans annat än på fartygen. Dit
rusade nu herr Thure och hans män, och man skyndade
att kapa ankartågen och hissa seglen för att så fort
som möjligt komma ut på fjärden, utom skotthåll för de
skarpa pilarna. Men dalpilarne voro ej blott skarpa,
de riktades äfven af skyttar med säker hand och säkert
öga. Så fort någon kom upp i tackel och tåg, träffades
han af en pil och föll ned i däck. Härunder höllos
fartygen fast vid stranden af bönderna, och under
häftig strid äntrades det ena efter det andra. Den som
stod a land – heter det – grep honom som satt öfverst
i skeppsmast, och mersen kunde icke hålla sin man,
derför måste han i skeppet nederfalla.
Icke mindre än sju jakter skola biskopen och bönderne
hafva tagit. Med knapp nöd kom herr Thure och de
öfriga undan till Stockholm.
Den 16 April stod slaget på Hälleskogen.
Några dagar derefter var konungen i Stockholm, verksam att
förebygga följderna af sitt
nederlag. Han skref till Danmark efter krigsfolk,
han skref ytterligare ett bref till Vestgötarne – det var den 29 April –
hvari han tackar dem för deras trohet och omtalar, huru han
belägrat Vesterås, men
utan att nämna något om den derpå timade motgången.
»Och äre nu våre skepp komne hit», skrifver han, »och
vilje vi med Guds hjelp rätta öfver[1] dem, som vi finna oss under
ögonen, som oss bör att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
