Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erkebiskopen återkommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bref. Allt visar, att saken var drifven till det
yttersta, och att endast vapenlyckan kunde återföra
ro i riket.
Inom landet voro tankarna delade. Väl benämnes
prelaternes handlingssätt i sjelfva Vadstenadiariet
»förräderi», men förrädarne hade dock sina talrikaste
anhängare och sitt egentliga stöd i de södra
delarne af landet. Norr ut var man deremot afgjordt
stämd till förmån för Carl. Dalkarlarne, de som
skrefvo det skarpa brefvet till rådet om Christians
afsättning, började rusta sig i ordning att draga
ned åt Stockholm till konungens försvar för att
genom handling visa, att hvad de skrifvit var deras
hjertas mening. Äfven Upländingarne synas hafva stått
fäste vid Carl. Erkebiskopen stämde dem till sig till
Arnö, men det var blott några få, som infunno sig,
och dessa sade »att de icke ville träda ifrån konung
Carl». – Bönderne ville i allmänhet freden, konungen
ville den också; derutinnan låg en säker grund för
sammanhållningen dem emellan emot biskoparne, som
ville bryta freden.
Af de bref konungen lät utgå öfver landet anföres ett
hos Olaus Petri, stäldt till domkapitlet i Upsala. Det
är långt och omtalar utförligt erkebiskopens
uppförande mot konungen allt ifrån hans fördrif-vande
ur riket 1457. Han framhåller de många och dyra eder,
som erkebiskopen då svor både inför sitt eget stifts
och Strengnäs kapitelsmän och i konungens gemak
på Stockholms slott, då konungen omtalade, hvad
som blifvit honom sagdt, att erkebiskopen skulle
fördrifva honom. »Då lade han sina händer samman» -
skrifver konungen - »och bad sig så Gud till hjelp,
jungfru Maria, S:t Erik konung och allt himmelrikets
herrskap, att vi aldrig skulle fördrifvas utaf
Sverige, medan han lefde. Förr vill han ligga död
för våra fötter och utgjuta sitt hjerteblod.» Han
upprepar vidare och bemöter de falska beskyllningar,
erkebiskopen utöst öfver honom i bref till påfven
och främmande makter. »Och är eder nog veterligt»,
fortsätter han, »huru han skrifver . . . ., att vi
gjordom som röfvare och jagadom folk utaf riket och
hollom några seder, som hade uti sig kätterismitto,
och med sådana seder..... Öfvergåfvom vi konungsligit
regemente och togom
upp tyrannens scepter, så att vårt folk tyckte vårt
regemente vara deras förderf och död.» Han förer
dem derefter till sinnes den outsägliga skada, som
Sveriges rike genom erkebiskopens förräderi lidit
af konung Christian, huru både kyrkan, herrarne,
köpstadsmännen och den fattiga allmogen fått sin
del af det onda, och huru alla penningar utfördes
ur landet, »för hvilken utförsels skull Sveriges
inbyggare aldrig varit så fattiga, som de nu äro
på reda penningar». Öfver allt detta var han nu
återkommen och hade förvändt biskop Kettil och
sina bröder och vänner, att de hade följt honom med
härsköld uppåt lan-1 det, aktande att tränga Carl
från riket. »Och hafver han skrifvit vår kära allmoge
till, kallande sig vårt rikes furste och föreståndare,
hvilket herradöme han ej af oss fått hafver. Och är
det aldrig förr hordt, att någon erkebiskop i Upsala
haft eller skrifvit sig under sådan titel.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
