Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Carl nedlägger för andra gången kronan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och tagit Helgeandsholmen samt skyndade nu till Ivar
Grens hjelp. Det bar sig likväl ej bättre till, än
att Bo Djure i alla fall redde sig, och Stockholms
borgare återtogo Helgeandsholmen.
Man ville nu underhandla, och Carl var med derom
och lemnade den gisslan, som begärdes för biskop
Kettil och Ivar Gren, hvilka skulle infinna sig
i staden. Det var herr Bo Djure och några andra,
som fördes upp på slottet såsom gisslan, och derpå
öppnades stadsportarna och biskopen och herr Ivar
kommo inridande i staden. Blickar af ovilja mötte
dem genast, och ett och annat utrop af förrädare
hördes ur folkhopen, som skockade sig om de båda
herrarne. Biskop Kettil, som alltid var orädd,
red dock modigt framåt och kastade djerfva och
hotande blickar omkring sig. Härigenom stegrades
folkets ovilja till raseri. Bönderne, som befunno
sig i staden, stormade fram och det såg en stund ut,
som om de båda herrarne icke skulle komma derifrån
med lifvet. Det var nätt och jemt ätt konungen sjelf
kunde försvara dem och rädda dem undan den uppretade
massan till slottet.
Här började man nu underhandla. Herrarne erbjödo
konung Carl Raseborgs och Åbo slott och län i
Finland jemte Norrbotten, om han ville afsäga sig
riket. Konungen var icke obenägen att gå in på
dessa vilkor, och min hade redan kommit så långt,
att man var sysselsatt med brefvens uppsättande,
då konungen plötsligt ändrade tankar och uppsade
stilleståndet samt afbröt alla underhandlingar.
Sedan de båda fullmäktige för erkebiskopen inkommit
i staden, och underhandlingarna voro i det närmaste
afslutade, fick konungen säkra underrättelser från
allmnogen i Dalarne och östra Upland. Dalkarlarne
voro stadde på tåg nedåt Stockholm. Bönderne i
Roslagen och flera landsändar stodo färdiga att
förena sig med Dalkarlarne och väntade blott på deras
ankomst för att sedan rycka ned mot Stockholm och
anfalla erkebiskopen.
Dessa underrättelser förmådde Carl att afbryta
underhandlingarna och uppsäga stilleståndet. När
tiden för detta var tilländalupen, gjorde han ett
utfall från Stockholm. Han tågade ut genom söderport
åt Långholmen och Lidarnö, såsom Kungsholmen
då kallades, i afsigt att falla erkebiskopen i
ryggen. Denna plan misslyckades dock. Erkebiskopen
blef i tid uppmärksam på konungens tåg och mötte
honom på isen. Der blef en het strid, men den utföll
till fördel för erkebiskopen. Konungens bästa folk
stupade, synnerligast en mängd polackar. Sjelf kom
dock konungen med återstoden undan till Stockholm.
Denna motgång inverkade dock intet på bönderna, utan
de påskyndade blott sitt tåg att komma konungen till
undsättning. Och kännedomen härom förmådde Carl att
ytterligare afslå de ofvannämnda dagtingningsvilkoren,
hvilka fortfarande erbjödos honom. Äfven borgarena
i Stockholm höllo sig trofast till konungen. Enda
möjligheten att denna gången besegra Carl var då,
om man kunde skilja bönderna från honom. Och denna
utväg tillgrepps af erkebiskopen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
