Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Erkebiskop Jöns och biskop Kettil. Biskoparnes regemente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dertill hörande län, så att, om någon
blifvande svensk konung eller riksföreståndare
ville återtaga det, skulle det lösas med 10,000
mark penningar. Erkebiskopen fick dessutom Olands
härad och Östhammars län i Upland, och likaså
försågos biskop Kettil, Magnus Gren och Svarte Åke
Jönsson med förläningar.
Biskop Kettil bar titeln af riksföreståndare, som
han synes hafva antagit strax vid uppresningens
början mot Carl. »Vi Kettil med Guds nåde biskop i
Linköping och på denna tid riksens föreståndare» –
kallar han sig i föreningsbrefvet till erkebiskopen
på Almarestäk. Han synes också hafva hållit på
sin värdighet som sådan, och det emot erkebiskopen
sjelf. Stockholms slott öfverlemnades nemligen af
Thure Thuresson åt erkebiskopen, och biskop Kettil
skall hafva tagit mycket illa vid sig – berättar
Olaus Petri – att det icke öfverlemnades åt honom,
som var riksföreståndare. Något missförhållande
uppstod likväl icke mellan erkebiskopen och honom,
och äfven om någon ovilja mellan dem kunnat uppkomma,
så lemnades erkebiskopen snart ensam på maktens höjd.
Riksföreståndaren höll om sommaren ett par möten i
Telje, det sista den 10 Augusti, och när han derefter
kom till Stockholm, föll han ett offer för den då
ännu härjande pesten. Det var den 18 Augusti. Hans
lik fördes till Linköping och begrofs der framför
högaltaret den 22 i samma månad. Biskop Kettils
personlighet, sådan den uttalat sig inför oss i hans
handlingar, låter sig lätt fattas och uppskattas. Det
var en kraftfull natur med ett öppet sinnelag, lätt
upptänd till vrede, såsom de af hans slägt gemenligen
voro, må hända ock lika lätt blidkad. Föga invigd
i sin frändes, erkebiskopens, planer, försonar han
sig lätt med Carl, men brusar upp i häftig vrede,
då denne ej begagnar första tillfälle att utverka
erkebiskopens befrielse. Konsten att föra svärdet
och manligen strida förstod biskop Kettil lika godt
som någon annan på hans tid. Sådan har han visat sig
för oss, medan han lefde – sådan träder ock hans bild
emot oss ur den korta och enkla skildringen af hans
dödsstund, som rimkrönikan lemnar.
Sedan blef jag sjuk af pestilentie sot,
och ingen kunde råda derför bot,
jag sörjde och grät, att jag hade gjort illa
och lofvade gerna mig bättre ville.
Med det tog döden mig lifvet utaf,
min ande jag i Guds händer gaf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
