Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 8. Erkebiskop Jöns och biskop Kettil. Biskoparnes regemente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erkebiskopen, uppmanade svenskarne att vara honom
trogne, lofvade att glömma allt det framfarna och att
föra styrelsen efter landets lagar. Men konungens
bref uträttade intet, hvarken på folket eller på
erkebiskopen. Denne gjorde sin ursäkt – säger Olaus
Petri – både med bref och med svåra eder, att han
höll riket den herre till handa, som riksens råd
utväljandes vorde.
Efter Biskop Kettils död kommo de herrar tillsammans,
som varit på Telje möte, och utvalde erkebiskopen
till riksföreståndare. Han regerade Sverige och
befann sig sannskyldeligen på »den styrelsens höjd»,
der erkebiskoparne i Sverige af gammalt ansågo sig
af Gud stälde, något som lagen sjelf icke motsade, då
det till exempel i konungabalken heter, att konungen
borde helst krönas af erkebiskopen för värdoghet skuld
bäggia thera. Med skäl kunde rimkrönikan om honom
säga:
Erkebiskopen räddes för ingen Sveriges mand,
alla rådde och styrde han.
I Sverige kunde man dock icke fullkomligt frigöra
sig från den tanken att erkebiskopen i all hemlighet
höll riket konung Christian till handa. Men så länge
man icke såg något tydligt steg uttagas i denna
riktning, förhöll man sig stilla, och något sådant
skedde icke under loppet af år 1465. Hatet till hvad
danskt var började nu antaga så bestämda former,
att den styrelse, som icke var i botten svensk,
hade föga utsigter för sig att kunna bestå. Hos
allmogen visar sig detta danskhat tydligast, så
ock hos köpstadsmännen. Men äfven hos många stormän
började begreppet om ett fädernesland, ett Sverige,
allt mer utveckla sig.
Att erkebiskop Jöns kände till denna sinnesstämning,
är utom all fråga, och han var för klok att onödigtvis
stöta sig dermed. Hade Carls motståndskraft varit
större, eller hade han efter sitt fall varit farligare
än som nu förhållandet var, så att erkebiskopen icke
kunnat reda sig mot honom, då hade han otvifvelaktigt
åter förenat sig med Christian och verkligen hållit
honom riket tillhanda. Nu fans ej något sådant skäl
för handen. Konung Carl var alldeles oskadlig. Men
utom detta tvingande skäl var erkebiskopen sjelf
ingalunda någon vän af den danska konungen. Äfven af
denne hade han lidit en kränkning, och sådan var Jöns
Bengtsson, att han aldrig glömde. Han var oförsonlig
i sitt hat, och den som böjt honom i stoftet, den
som tvungit honom att offentligen knäböja för sig,
för att vinna friheten åter, den kunde aldrig blifva
för honom något annat än en fiende, på hvilken han
hade att hämnas. »Han var en hätsk och hårdsinnad
man», säger Olaus Petri, »och hvem han blef vred uppå,
honom ville han förderfva i grund.» Nu hatade han Carl
mera än Christian; derför kunde han vilja använda
den senare mot den förre, och endast i detta fall
kunde det blifva en möjlighet för denne att återvinna
Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0371.html
