Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Erkebiskop Jöns och biskop Kettil. Biskoparnes regemente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den följde honom derför icke längre, och skedde det,
så skedde det genom konstlade medel eller derför att
han skenbart var Sveriges man.
Det låg i tidsandan ett begär efter personligt
oberoende, som urartade till det hejdlösaste
sjelfsvåld, och detta begär lemnade intet utrymme åt
eller bortskymde så godt som helt och hållet all tanke
på landet i sin helhet, hvarför det också till slut
– såsom en författare säger – blef endast allmogen
förbehållet att ega ett fädernesland. En hvar af
dessa herremän betraktade sig såsom en fristående
medelpunkt med fördelar att vinna och faror att
undvika, och otvifvelaktigt skulle vi aldrig fått
se dessa herrar förena sig till gemensam handling,
om de icke funnit sig, hvar för sig, för svaga
att brottas med konungamakten. Ur denna synpunkt
betraktade Jöns Bengtsson sig och sin verksamhet. Det
blir också derigenom klart, att han icke kunde tänka
sig allmogen såsom farlig för sig, annat än om den
blefve ett medel i andra herrars hand, hvilka hade
ett syfte fiendtligt och motsatt hans eget.
Sina fiender sökte han derför endast inom
herrekretsen. Att han der hade sådana, finna vi helt
naturligt. Att bemöta dem funnos många medel. Carl
Knutsson hade på sin tid både med våld och list
undanröjt sina motståndare. Den sluge erkebiskopen
synes hafva umgåtts med alldeles egendomliga planer
i detta afseende. Han skall hafva tänkt på att
dela riket i fyra delar. »Icke bekände de heller»,
säger Olaus Petri, när han talar om biskoparnes
uppresning mot Carl, »att de ville platt fördrifva
konung Carl af riket, utan de ville att han skulle
hafva tagit ett slott, Åbo eller något annat, med
någon förläning dertill, eller blifvit i Vadstena
eller någor annorstädes, hvar honom hade täckts, och
intet befattat sig med något regemente. Sedan ville
de hafva skift riket i fyra delar, och de skulle
hafva varit fyra, som i riket regera skulle.»
Ehuru vi icke känna något närmare om denna sak,
ligger, som vi finna, uti densamma ingenting som gör
den otrolig. Både tidslynnet i allmänhet och mannen i
fråga voro af den art, att något sådant kunde åsyftas
och bringas å bane. Det är derför icke sagdt att det
hade lyckats.
En utländsk anteckning från denna tid af ett innehåll,
som på ett slående sätt liknar nyssnämnda plan
hos våra herrar, är allt för märklig för att här
förbigås.
Konung Christian skall nemligen under sitt vistande
i Rom år 1474 hafva underhandlat med påfven, att
denne skulle förmå storfursten af Ryssland till
ett närmare förbund med Christian, hvarpå denne,
sedan påfven lofvat sin medverkan, slöt förbund med
konungarne i Polen och Skotland, hertigarna af Burgund
och Braunschweig samt hertigarna vid Östersjökusten
af Pomern och Meklenburg. Samtlige de förbundne
skulle tvinga hansestäderna att underkasta sig de
furstar, i hvilkas länder de lågo, och man skulle icke
tillåta något uppror mot en laglig furste. Denna sista
bestämmelse skulle genast användas på Sverige. Påfven
skulle bannlysa riket, kejsaren förbjuda hansestäderna
att handla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
