Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erkebiskopen och Nils Bosson (Sture)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till sitt yttre ingenting, som lockar främlingen, men
tager man närmare kännedom om densamma, ser man genast
af dess murar, att de måste tillhöra gamla tider.
Det är det gamla Penningeby. Nu bodde här Nils
Bosson (Sture), som fått slottet – ty på hans tid
var Penningeby ett slott – med sin husfru Birgitta
Carlsdotter Bonde. Godset öfvergick genom detta
giftermål från Bondeslägten till de så kallade yngre
Sturarna. Nedanför Penningeby ligger en stor äng,
som heter Estängen, och en folksägen går om den,
att en mängd härjande Ester der blifvit slagna och
att den deraf fått sitt namn.
Kort efter sedan herr Nils affärdat erkebiskopens
bud, fick han höra, att erkebiskopen skickat folk för
att med våld hemta honom. Goda råd voro nu dyra. Men
herr Nils redde ut sitt fartyg, steg om bord derpå
och seglade öfver till Finland. Här skyndade han att
träffa den mäktige Erik Axelsson på Åbo slott.
Herr Erik blef förvånad att se riddaren så års komma
öfver hafvet från Sverige och sporde honom efter
tidender, och när han fått veta, hvad som vållat
resan, bad han riddaren vara vid god tröst. »Eder
skall ingen orätt ske, herr Nils», sade han, »vi
skola snart hålla en herredag, jag vill föra eder
dit och eder sak för biskopen!» Och de båda herrarne
följdes åt till Stockholm. Här möttes herr Nils af
underrättelser, som i högsta grad väckte hans harm
och vrede. Erkebiskopens folk, som var utsändt att
gripa honom, hade, då han sjelf ej stod att finna,
sköflat och bränt Penningeby. Man kan lätt tänka
sig de känslor, hvarmed den intet ondt anande mannen
mottog underrättelsen om denna skändliga gerning. För
ögonblicket var dock intet annat att göra än att foga
sig efter förhållandena.
I Storkyrkans sakristia möttes erkebiskopen och
herr Nils – det var en morgon mellan åtta och
nio. Erkebiskopen talade stora och stolta ord och
betraktade föraktligt den förorättade mannen. »I
talen nu stora ord» – sade herr Nils, och hans
stämma darrade af tillbakahållen rörelse – »I tron
eder kunna det, eftersom I hafven så många svenner;
dock torde hända att jag kortare tid, än I menen,
lider denna skam.» Erkebiskopen fortfor med sitt
öfvermodiga hån. Då höll sinnet på att sjuda öfver
hos den uppretade riddaren, men han lyckades dock
blifva herre öfver sina känslor. »Nej, erkebiskop
Jöns», sade han, »så slätt går det med Guds hjelp
icke! Utan lag och utan dom hafven I sköflat min
gård och med våld hafven I tagit min egendom, men så
mycket kan jag få igen, när Gud vill, och då skall jag
också passa tid och stund för min hämnd, lita på det,
herr erkebiskop!»
Iskallt svarade erkebiskopen: »Jag står mitt äfventyr,
hvad I så ären ute eller inne, herr Nils!» – och
dermed slutade mötet mellan erkebiskopen och Nils
Bosson Sture.
Ungefär samtidigt med dessa händelser var det som
herr Ivar Axelsson hade friat till konung Carls
dotter, Magdalena. Herr Erik Axelsson och herr Johan
Christersson (Vasa) hade varit på Raseborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
