Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Bosson Sture
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hans barn och efterkommande förderfvade i
grund. Derpå svarar konungen så: »thy tager du
fullkomliga uppå med ett fritt hjerta och reser upp
allt riket för Örebro, Stegeborg och Stäkeholm med
det första. Gören I det, då får erkebiskopen och
hans slägt väl annat att syssla än att bestalla[1]
oss här. Dock derom stå sitt äfventyr. Allsvåldig
Gud gifve oss ju spörja, det eder väl går och det I
väl genomfören de ärenden, som I företagit hafven.»
Innan detta bref hann ankomma – det skrefs den
22 April 1467 – hade mycket timat i Sverige. Väl
lyckades Nils Sture, när han om hösten 1466 kom ned
till Vesterås, att bemäktiga sig detta slott. Huru
det gick till, veta vi icke. Erik Axelsson skall
hafva kommit dit jemte några rådsherrar och biskopar
från Stockholm, och då skall så hafva blifvit
afhandladt med Erik Nilsson, att han upplät slottet,
men konung Carl i sitt bref till Nils Sture skrifver
och förundrar sig, »att han kunnat bekomma Vesterås
utan annan mans hjelp än Guds och allmogens».
Vare dock dermed huru som helst. Under året 1467
fördes i Sveriges land häftiga och blodiga strider
mellan herrarne. Å ena sidan var det erkebiskopen
och hans fränder och vänner. De voro alla stridbara
och tappra män, både Oxenstiernorna och Ivar Gren
och Erik Carlsson och Trotte Carlsson, och derför
blef striden hård. Det andra partiet utgjordes af
Axelssönerna. Intetdera ville vika för det andra,
och båda sågo helt visst lika ogerna, att en tredje
makt reste sig upp mellan dem. Denna tredje var Nils
Sture och Dalkarlarne. De stodo emellan de båda andra,
och emedan de stodo i striden för andra syften än
enskilda, emedan fosterlandets sak hvilade på dem,
faller också till följd deraf minnets solsken just
på dem.
Så fort erkebiskopen hunnit hemta sig efter hvad som
tilldragit sig i Stockholm, och sedan han tydligt
insett, att intet annat var att göra än en
fullkomlig förening med Christian, lemnade han i
början af år 1467 Upsala och drog nedåt Vadstena,
föregifvande att han ville valfärda dit.
Hans bröder och Erik Carlsson jemte andra män
till- hörande partiet infunno sig också der, och många
och vigtiga underhandlingar förehades mellan
herrarne. Från Vadstena begaf sig erkebiskopen
till Danmark till konungen. Här blef han, som man
kan tänka, med öppna armar emottagen och Christian
lofvade tröst och hjelp.
Erik Nilsson (Oxenstierna) och Erik Carlsson (Vasa)
skulle under tiden öfvervaka sakerna här hemma så väl
mot Axelssönerna som mot Nils Sture och bönderna. De
begåfvo sig båda uppåt Strengnäs, der de underhandlade
med allmogen, hvarpå de drogo till Stockholm. Der
klagade de på Erik Axelsson, men denne lugnade dem
med goda ord, sade som de sade och lofvade allt hvad
de begärde, så att de skildes åt till utseendet som
vänner.
Samtidigt gjorde en af erkebiskopens män, Carl
Ragvaldsson, med sjutio raska karlar ett tåg inåt
Gestrikland och hade der någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
