Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionskonungen och Sveriges konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Unionskonungen och Sveriges konung.
Så länge striden varade mellan partierna i Sverige,
fans det alltid någon skymt af utsigt för konung
Christian att, om icke i verkligheten återvinna
Sveriges krona, åtminstone till skenet bibehålla den,
och stridens vexlingar kunde väl derunder också skifta
så, att han till slut tog segern ur det segrande
partiets hand, det måtte nu blifva erkebiskopen eller
Erik Axelsson. Ett annat förhållande inträdde sedan
Carl var återtagen och hyllad som Sveriges konung.
Dermed hade det svenska partiet i sjelfva verket
segrat öfver de båda andra, och detta parti var så
till sitt innersta väsende stridande mot allt som
var danskt, att Christian, om det ej kunde hämmas i
sin gång, tydligen skulle förlora ända till skenet af
välde öfver Sverige. Till en början förde den danske
konungen stora ord på sin tunga och stälde sig högt
öfver de svenske upprorsmännen. Han var nu en gång
de tre rikenas konung, han var rätt unionskonung,
hans motståndare i Sverige voro upprorsmän, och Carl
var likaledes en sådan, men en som lyckats bättre
än de andra. Han var en inkräktare af Christians
konungsliga rättigheter. Detta sätt att se sakerna
visade sig ganska snart.
Kort fore påsken infann sig Thure Thuresson å
danske konungens vägnar och underhandlade om ett
möte i Halmstad till sommaren. En formlig traktat
afslöts härom, och herr Thure förband sig att af sin
konung utverka all möjlig trygghet för de svenska
sändebuden. Emellertid skulle stillestånd råda mellan
rikena ända till fjorton dagar efter mötet, som skulle
ega rum den 29 Juli.
På utsatt dag öppnades mötet i Halmstad, och det
visade sig genast, med hvilket öfvermod de danske
ville behandla frågan. De fordrade, att konung
Carl skulle nedlägga regeringen och att det svenska
folket ånyo skulle hylla Danmarks konung. Det var
naturligt, att de svenske fullmäktige derpå icke
kunde ingå. Biskop Hans Marquardsson i Skara – han
blef biskop 1465 – en man, som synes hafva varit
mera tillgifven sitt fosterland, än som man denna
tiden var van att finna bland de högre prelaterna,
denne jemte Erik Eriksson, Carls måg, som nu åter
förenat sig med sin svärfader, Gustaf Carlsson och
Åke Jönsson, voro fullmäktige vid mötet å Carls sida.
Dessa herrar föreslogo i stället att utnämna domare,
som skulle afgöra, hvilkendera konungen hade bättre
rätt till Sveriges rike, Christian eller Carl. Det var
att gå de pockande danskarne till mötes så långt man
kunde. Det bevisar att man å Sveriges sida uppriktigt
ville freden. Men danskarne svarade »föraktligt»[1] på
herrarnes förslag. »Någon rättegång kunde icke komma
i fråga», sade de, »deras konungs rättigheter behöfde
hvarken undersökas eller bevisas, och blotta samtycket
till undersökning skulle vara den danske konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
