Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionskonungen och Sveriges konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ovärdigt.» – De svenske herrarne gåfvo dock icke
efter, och man kom öfverens om, att stilleståndet
skulle förlängas på ett år och att midsommardagen
1469 tolf herrar från hvartdera af de tre rikena
skulle sammanträda i klostret i Halmstad och ej lemna
detsamma, förr än de afgjort alla stridspunkter. Ivar
Axelsson skulle återlemna Gotland och drottning
Dorothea erhålla sin morgongåfva, Örebro och Vermland,
och Erik Axelsson, Nils och Sten Sture jemte de
svenske herrar, som nu voro närvarande i Halmstad,
skulle ansvara med sina personer för aftalets
vidhållande.
Men hvarken de svenske herrarne i Halmstad ansågo
dessa vilkor kunna komma till stånd, ej heller
bekräftades de af Carl.
I månaden förut hade ett annat försök gjorts
från dansk sida att genom underhandlingar störta
Carl. Ett påfligt sändebud, som denna tid vistades
i Norden, hade nemligen kommit till Kalmar och sagt
sig vara kommet för att bemedla fred mellan Nordens
riken. Genom Upsala domkapitel kallades ombud från
Sverige till ett möte i Kalmar, der ärendet skulle
förekomma. Mycket buller skall hafva upastått i riket
af denna anledning, emedan – säger Olaus Petri –
»somlige mente, man skulle vara honom lydig,
somlige sade dertill nej». Men konung Carl gjorde
slut på alltsammans dermed att han sade, »att vi här
i riket vore främlingen intet pligtige».
Fredens bibehållande var sålunda genom danskarnes
obillighet omöjligt. Svärdet måste afgöra
saken. Christian rustade sig också ifrigt att kunna
med kraft angripa Sverige, och i Danmark ansågs detta
krig med Sverige så rättvist, att de danske herrarne
till och med på ett möte i Kallundborg beslöto en
reduktion af alla län, som blifvit bortskänkta från
danska kronan »for den Fejdes skyld», heter det,
»hvori han saa uretfærdigen var bleven indviklet».
Under tiden sökte Carl att återvinna de slott,
som ännu befunno sig i hans motpartis ego. Många
af dessa måste tagas med våld, en del genom
dagtingan. Ringstaholm föll icke förrän 1469
i hans händer. Nu mot slutet af 1468 ryckte han
ned i Vestergötland för att taga Axevall från Ivar
Gren. Denne skall hafva skickat bud emot den antågande
konungen, att han icke måtte draga in i Vestergötland,
men då Carl, såsom naturligt var, icke kunde fästa
något afseende vid denna tillsägelse, lemnade Ivar
slottet åt sina svenner och begaf sig sjelf till
konung Christian i Danmark.
Konung Carl dröjde dock icke länge framför
Axevall. Han lemnade der en styrka tillräcklig
att belägra slottet – det uppgifves 1,000 man –
och skyndade sjelf genom norra, delen af sitt
rike – Vermland, Dalarne, Gestrikland – ner
till Upland. Julen tillbringade han i Vadstena,
omgifven af en mängd rådsherrar och sysselsatt med
öfverläggningar om sitt rikes bästa.
I början af Januari år 1469 skickade Carl från
Vadstena förstärkningar till belägringshären framför
Axevall. Men nu ändteligen kom också konung Christian
med en dansk här. Han hade gått öfver sundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
