Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Carlsson (Vasa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man känner icke den närmare anledningen till den fejd,
som nu började mot konung Carl, och i spetsen för
hvilken Erik Carlsson stod jemte sin svåger, Erik
Nilsson. Men då man känner, huru nära i synnerhet
den sistnämnde stått dem, som kort förut varit de
maktegande, är det sannolikt att deras företag
var helt enkelt en fortsättning af samma strid,
som genom Sturens och Axelssönernes lycka blifvit
afbruten. Kan ock hända att något hämndbegär för
erkebiskopens aflägsnande inblandade sig deruti.
Före de senast skildrade tilldragelserna under
striden mot erkebiskopen är Erik Carlsson föga
känd. I broderns strider mot konung Christian ser
man knappast till honom. Han nämnes väl bland de
andra herrarne af det erkebiskopliga partiet i
konung Carls afsägelsebref af den 30 Januari 1465,
men någon framstående del i de tilldragelserna tog han
icke. Under de sista striderna mellan erkebiskopen och
Axelssönerne samt Sturarne intager herr Erik ett mera
bemärkt rum. Oaktadt all hans tapperhet måste han dock
vika tillbaka med sitt parti, och oron tycktes dermed
för en tid vika ur vårt lands inre. Konung Carl sökte
på allt sätt fästa herr Erik vid sig. Stäkeholm fick
han behålla och efter hvad rimkrönikan förmäler skall
han dertill erhållit stora skänker.
Äfven marskembetet skall konungen hafva erbjudit
honom. Men genom intet medel kunde Carl vinna det
styfva sinnet, som dessutom synes hafva älskat
striden i och för sig, utan afseende på något dermed
förenadt högre mål. Sådana som denne Erik Carlsson
voro många af den tidens män. Det är hedendomens
stridslust som uppenbarar sig under den kristne
riddarens korsprydda sköld.
Konung Carl var stadd på färd ned till Vadstena, då
han fick underrättelse om hvad som der förefallit. Han
och hans närmaste betraktade helt naturligt
tilldragelsen som en följd af konung Christians
stämplingar, och han uppdrog genast åt Nils Sture
att samla allmogen i Dalarna. Så fort han kom till
Stockholm, dit han genast vände om, lät han bref utgå
till de särskilda landskapen, att allmogen skulle
väpna sig och trofast stå honom bi mot riksfienden,
som intet annat åsyftade än svenska folkets träldom.
»Ty bedje vi eder, käre vänner», heter det i brefvet
till allmogen i Penningeby län, »det I för vårs
Herres död skull och för den stora tro vi till
eder satt hafva och sätte, så ock för de kosteliga
eder och löften, som I oss flera gånger svurit och
lofvat hafven, det I nu vela vara redo, man af huse,
med harnesk och värja, det fortaste I kunnen och
med en månads kost, så att I möten vår käre svåger,
herr Nils Sture, och vår älskeliga allmoge af Dala
på den dag och stad, han och de eder tillskrifvande
varda – och hjelper alla afvärja vår orätt, att I och
edra barn ej blifva danskmanna trälar till evig tid,
som vår och riksens fiende nu förehar att ske skall.»
Det var ett upprop till allmogen, till svenska folket,
som hade gammal klang. Så brukade fordomdags Svea
konungar göra, när fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
