Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Carlsson (Vasa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hotade. Men andra tider kommo med främmande seder,
och riddarne och deras beridna följen skulle värna om
Sveriges konung. Man hade då ingen föreställning om,
hvilken kraft der slumrade i denna vadmalsklädda
allmoge, och man ringaktade den. Det var Engelbrekt
förbehållet att åter lyfta i dagsljuset denna länge
förborgade kraft; men knappt var frihetshjelten borta,
förr än de forna tankarna om herrarnas uteslutande
förmåga att uppbära riksärendena åter inträda. Äfven
konung Carl var så helt och hållet en son af sin tid,
att också han glömde bort under sin lyckas dagar
dessa bönder. Det behöfdes, att han skulle blifva
rätt olycklig, för att han skulle förtroendefullt
vända sig till Sveriges allmoge. Deraf alstrades,
visserligen en blott medelbar, men dock en lycka
för vårt svenska samhällslif, att unionen och dess
myckna oro sammanförde hvad som ursprungligen hörde
tillsammans och som aldrig bort skiljas, Sveriges
konung och Sveriges folk.
Från Vadstena drogo de stridslustige herrarne
norrut. I Östergötland synas de hafva haft
mindre framgång. Men från skogsbygden fingo de en
opåräknad förstärkning, dock icke af den bofasta
befolkningen. Det hade nemligen samlat sig i
bergen och skogarna en skara folk, som kallades
skogsgängare. De utgjordes af en mängd folk, som
under de ständiga striderna förlorat sin egendom och
lusten för ett stilla och arbetsamt lif. De foro
fram med mord och brand och utplundrade en hvar, som
egde något. De hade valt till anförare en som hette
Johan Slaweka, och nu, när herrarne från Vadstena
kommo tågande norrut, förenade sig denne med dem.
Vid Arboga mötte dem konung Carls folk, och der
stod en slagtning; men herrarne behöllo segern och
Arboga plundrades och förstördes i grund, hvarpå Erik
Carlsson fortsatte sitt tåg genom Vestmanland till
Upland. Framför Vesterås lemnades en belägringsstyrka,
men Upsala tvangs att svära Erik Carlsson trohet
och lydnad. Han lät här redan före sin ankomst på
domkyrkodörren uppspika ett bref, hvari han förklarade
sig för »riksens herre och höfvidsman», uppsade
konung Carl huldskap och manskap, och beskylde honom
för att vara en menedare, som icke hade någon rätt
till riket, efter han det en gång försvurit. Under
brefvet hängde utom herr Eriks eget en mängd sigill,
ibland hvilka Trotte Carlssons, David Bengtssons
och Erik Nilssons.
Några dagar derefter infann sig Erik Carlsson sjelf,
bar upp skatten och uppförde sig i allo som rikets
höfvidsman. Han skall nu hafva haft icke mindre än
800 välrustade svenner, och bönderne, synnerligast
från Fjerdhundraland, slöto sig till honom till ett
antal af många tusen. Det dröjde emellertid icke
länge, förr än herr Erik måste lemna Upsala. Dofva
rykten om stora rustningar i Dalarna under Nils Sture
kommo litet emellan och gjorde sin rund i hans här,
men bäst som det var, kom Bo Djure, densamme som
så manligen stred mot biskop Kettil, tågande från
Stockholm. Herr Erik ville dock icke inlåta sig i
strid med honom. Det kom till dagtingan, och der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
