- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
399

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Carlsson (Vasa)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

under skall herr Bo blifvit försåtligen anfallen vid
Flottsund och tagit till flykten.

Erik Carlsson fick nu veta, att en Clas Olofsson å
konung Carls vägnar befann sig i Roslagen och der
samlade bönderna kring sig. Herr Erik skyndade då
dit och träffade Clas Olofsson vid Knutby kyrka några
mil öster om Upsala. Bönderne blefvo der fullkomligt
slagna och Clas Olofsson sjelf fången.

Under tiden hade Sten Sture samlat
Södermanländingarne, dragit in i Vestmanland
och undsatt Vesterås samt kom nu tågande upp mot
Fjerdhundaland. Erik Carlsson skyndade från östra
Upland att möta Sturen. När han kom så långt, att han
fick fienden i sigte, märkte han till sin förundran,
att hvad denna samlade allmoge än ville, icke ville
den strida. Det förundrade honom så mycket mera, som
Sten Sture aldrig visat sig vara den man, hvilken
utan strid gaf sin sak förlorad. Riddaren red fram
till stället, der de oordnade allmogehoparne befunno
sig.

Här blef honom snart allt tydligt. Förrädare funnos
i Sturens här, och en af dern hade begynt ropa, att
man borde »slå på herr Sten», och detta hade haft till
följd, att Sten Sture nödgats lemna sin här. Han hade
begifvit sig norr ut till Dalarne och till Nils Sture,
som rustade och rustade, men aldrig blef synlig. Det
var, som om ett hotande åskmoln samlades – deruppe
under fjällen, fast ingen visste säga, när ovädret
skulle bryta löst. En hotande fara var dock något som
minst af allt var egnadt att nedtynga den hurtige
riddarens själ. Och vid den oförmodade framgång,
han nu rönt genom herr Stens flykt, kände han sig
dubbelt starkare och rikare. Han talade högt med
herrarne omkring sig om, »huru allt gick väl igenom
för honom och huru han allestädes rönte lycka och
framgång». Bönderne, som följt med herr Sten, fingo
tåga hem, sedan de lofvat att icke mera strida för
konung Carl.

Vi kunna lätt tänka oss, med hvilka känslor af
segerglädje och stolthet herr Erik blickade omkring
sig bland sina raska svenner, när han nu red tillbaka
till Upsala. Han skall hafva slagit ihop händerna
och sagt: »Nu hafva vi vunnit spel, nu finnes ingen
mer i Sverige som oss vågar bida!» Ännu tydligare
ådagalägger han sitt inre i ett bref till sin husfru
Iliana Oxenstierna. Vi anföra det efter rimkrönikan.

»Kära hustru, vet, mig går väl i hand,
under mig falla alla land;
haf nu ett godt mod,
ty alla falla mig till fot;
fröjda dig af ära,
mig hoppas, du skall i Sverige krona bära;
sker det icke i vår,
då sker det visst innan ett år.
Tre strider hafver jag ståndat fast
och dem vunnit utan last;
än står mig en igen,


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0401.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free