Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Erik Carlsson (Vasa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig hoppas, hon gör mig intet men.
Folk och tjenare hade jag nog,
då jag min fiende nederslog,
så skola de alla fara,
ehvar jag finner dem vara.
Var nu vid en goda tröst,
du ser mig en stor herre innan höst!»
Brefvet låter oss genomskåda mannen. Det visar
oss, huru han lät sig helt och hållet hänföras af
ögonblickets ingifvelse, utan någon tanke på de faror
som hotade och långt ifrån voro öfvervunna. Han låter
insöfva sig af lyckan, som smilade så vänligt emot
honom, och drömmer svärmiskt om en krona, som han
älskar se pryda sin husfrus lockar. Framför allt se
vi, att intet hemligt förstånd fans mellan herr Erik
och den danske kungen.
Men det var å andra sidan naturligt, att den danske
konungen skulle begagna sig, så vidt han kunde, af
Erik Carlssons företag och den lycka, som följde
honom. Man var nu vid jultiden år 1469. Konung
Christian befann sig sjelf i Sverige. Han hade
från Skåne ryckt in i Småland, der han hade någon
framgång. Nu stod han på väg till Vestergötland.
Så gick året 1469 till ända. Bekymmer gästade
Stockholms konungaborg, väl också unionskonungens
läger. Endast Erik Carlsson och hans riddare logo vid
julbordet, der bägarne tömdes under skämt och sång. På
alla tre ställena, äfven under julglädjen hos Erik
Carlsson, fans det en sak, som drog uppmärksamheten
till sig – det var molnet som drog sig tillsammans
bland Dalarnas skogar och berg.
På nyåret 1470 drog konung Christian in i
Vestergötland. Han lemnade en del af sin här framför
Öresten, men gick sjelf med hufvudstyrkan längre
norrut. Det var hans afsigt att öfver Tiveden tåga
upp i det mellersta Sverige och sålunda vara de
stundande händelserna så mycket närmare. När han
kom till Tiveden, var dock Sveriges öde afgjordt,
och den gången fans ingen förrädare, som visade
riksfienden vägen.
Vid tjugondedag jul samlade Erik Carlsson en väldig
här – den uppgifves (dock med skenbar öfverdrift)
hafva gått upp ända till 30,000 man. Ryktena blefvo nu
allt bestämdare, att Nils Sture och dalkarlarne voro
i antågande, men dag gick efter dag, och ingen Nils
Sture syntes till. Då förgick tålamodet alldeles herr
Erik. Han beslöt att sjelf tåga upp till Dalarne och
bjuda herr Nils och hans dalkarlar på en juledans. Och
hären bröt upp och snart kom man in i Dalarna och
gick öfver elfven fram emot Hedemora. En mängd tomma
slädar följde med hären. Bönderne hoppades nemligen
under sin lyckosamme anförare få ett rikt byte. Alla
lifvades af stridslust, dock mest herr
Erik sjelf. Han skall i öfvermåttet af sina känslor hafva sagt till
några bönder, som stodo honom nära: »Är här någon,
som kan säga sig minnas, att någon dragit in i Dala
med slik här som denna?» En gammal bonde skall då
hafva svarat: »Det är sant, som I sägen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0402.html
