Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Sten Sture den äldre. Riksföreståndare eller konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var det icke ensamt den tillfälligheten att han befann
sig hos den döende konungen, som kommit denne att till
honom öfverlemna det slott, hvilket framför andra
betraktades som nyckeln till riket – Stockholms; det
är åtminstone antagligt att Carl gynnade den kloke
och kraftige mannen mera än andre, liksom konungens
testamente visar att han personligen satte Sten Sture
högst bland sina vänner.
Utom dessa båda funnos nu äfven de mäktige
Axelssönerne, hvilka med svårighet kunde förbises
och icke heller sjelfve fördrogo något sådant. Af
svenska män, det vill säga af dem, som voro färdige
att draga svärdet för fosterländska ändamål, voro
desse Axelssöner de, som stodo de öfriga stormännen
närmast. Hos dem finner man icke någon förmåga att se
sakerna i stort, att se landet och folket an, såsom
det för hvilket de egde att lefva och verka. De stodo
på Sveriges sida, emedan det öfverensstämde med deras
egna fördelar. De handlade således som de fleste
stormän på sin tid. Och i förhållande till allmogen,
detta grundlag för allt svenskt och fosterländskt,
voro de alltid främlingar. Med Sturarne voro de i
detta afseende icke att förlikna. Desse stå till tanke
och handling tecknade som svenska män från den första
stund de uppträda inom ramen af våra minnen. Sådant
var långt ifrån fallet med Axelssönerne, hvilka
dessutom voro till börden danskar.
Men äfven om desse herrars ärelystnad icke kunde vinna
sitt mål, så gjorde dem deras makt och inflytande
i hög grad vigtiga. Det var godt att hafva dem
till vänner, farligt att stöta dem och få dem till
fiender. Något, som nu kunde tynga vågskålen till
förmån för Axelssönerne, var det gamla löftet från
år 1468, att efter konung Carls död hans måg, herr
Ivar, skulle förestå riket, tills man komme öfverens
om konung eller höfvidsman. Det var en handling, som
rakt stridde emot det ofvannämnda beslutet i Örebro,
då Carl på sin dödssäng uppdrog styrelsen åt sin
systersson i stället för sin måg. Var detta beslut
icke upphäfdt, så låg redan i denna omständighet
ett frö till split mellan herr Ivar och herr Sten,
som kunde hafva haft mången olycka till följd, och
den bibehållna sämjan och endrägten, som utan tvifvel
ytterst får tillskrifvas Sten Sture, ger oss ett högt
begrepp om dennes öfverlägsna egenskaper.
En för oss förut alldeles okänd person uppträder vid
denna tid bland dem, hvilka hade rikets öde i sina
händer, en man, som genom vigten af sitt embete och
sin samhällsställning med ens intager ett så vigtigt
rum, att, om han också icke kan nämnas bland dem,
hvilka kunde komma i fråga vid det förestående
riksföreståndarvalet, han dock icke får förbigås,
då fråga är att framställa de män, hvilka nu voro de
främste i riket och på det blifvande valet skulle
utöfva stort inflytande. Det är Jons Bengtssons
efterträdare på erkebiskopsstolen i Upsala, Jacob
Ulfsson.
När erkebiskop Jöns Bengtssons död blef bekant,
började man öfverlägga om hvem som skulle blifva hans
efterträdare. Sådana öfverläggningar egde rum på
det ofvannämnda mötet i Örebro (1468) i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
