Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian och unionsvännerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bengtsson som af Erik Carlsson, vara mera sken än
verklighet. Till följd af dessa omständigheter kunde
det aldrig komma i fråga att det svenska folket
frivilligt skulle återtaga den danske kungen. Det
kunde tvingas dertill, men detta var något som
måste ske först, innan talet om Christians svenska
konungadöme kunde vinna något värde.
Konung Christian handlade i omvänd ordning, eller
hellre, han underlät aldrig att tala som en konung
till sina undersåtar, väl icke trogna, på sin höjd
blott vilseförda, men han sökte derunder med vapen
i hand gifva kraft åt sitt tal, och detta underhöll
blott minnet af allt det lidande, som de missnöjde
herrarne genom hans val dragit öfver riket, och
befästade hatet till både de väljande och den valde.
I den andan var det sista brefvet från honom af
den 29 April skrifvet; i samma anda skref han nu,
så fort underrättelsen om konung Carls död kommit
honom tillhanda, ett nytt bref till alla Sveriges
landskap. Det var skrifvet den 6 Juni och dess
hufvudinnehåll var, »att de måtte betänka, att han,
Christian, vore Sveriges rättmätige konung, att
han oförtöfvadt skulle infinna sig och att han då
förväntade sig att finna undergifvenhet och lydnad,
då han ville blifva en huld och god konung och
upprätthålla lag och rätt». Under förutsättning
emellertid att de kunde finnas, som ville förmena
honom tillgång till hans rike, säger han sig »vilja
taga Gud till hjelp och alla de trogne undersåtar
i de tre rikena, som Gud och rättvisan vilja hafva
för ögonen, och sådant afvärja, och Gud kände,
huru mycket allt det onda, som deraf blefve en
följd, var hans hjerta emot.» Skrifvelsen slutar
med följande känsloutgjutelse: »Käre vänner, i alla
föreskrifna ärenden skall ingen brist finnas hos oss;
ty betrakter, hvad bestånd af frid kommer, och hvad
förderf af ofrid kommer, och görer i allo måtto,
som vi eder tilltro och I för Gud pligtige äre.»
Hvilka som i Sverige skulle lyssna till sådana
skrifvelser, är lätt att säga. Det är öfver hufvud
endast bland herrarne man får söka dem, och bland
dessa endast några få – de uppenbara förrädarne,
de som burit och buro svärd mot sitt fosterland,
de flyktade svenske herrarne.
Sten Sture sökte vinna dessa herrar för fosterlandet
och skref till dem samt uppmanade dem att öfvergifva
Christian, men de svarade, »att de aktade ingen annan
herre kora än konung Christian».
Erik Carlsson och de andre herrarne, som befunno
sig på danska flottan i skären, gingo till och
med i land och underhandlade med bönderna ända
fram emot Upsala. Bönderne i Fjerdhundaland, som af
gammalt visat så mycken benägenhet för dessa herrar,
och hvilka äfven af konung Carl blifvit straffade
derför, samt nu senast i Sten Stures bref fått ett
vilkorligt löfte om eftergift, voro väl äfven nu
villige att sluta sig till sin gamle anförare. Men
bland den öfriga allmogen var hvarje bemödande att
vinna anhängare för Christian fåfängt. Synnerligast
voro Dalkarlarne, nu såsom tillförene, de, hvilka
utgjorde vårt fäderneslands fastaste stöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
