Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksföreståndarevalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyckosam hade han icke varit i alla sina företag. Ännu
mer hade hans anseende stärkts deraf, att den mäktige
Erik Axelsson och den nyss hemkomne erkebiskopen
Jacob Ulfsson afgjordt stält sig på hans sida.
Under sådana förhållanden verkade konungens bref mera
till hans skada än gagn. I slutet af November 1470
skickades sådana bref kringom allt Sverige. »Käre
vänner» – så yttrar sig konungen här – »som vi eder
tillförene tillskrifvit hafva, begärandes, att
I villen anamma oss i Sverige igen för eder rätte
herre och konung, som eder bör att göra, på det att
sådan tvedrägt, mord och blodsutgjutelse, som nu
varit hafver, måtte afläggas och rikena sammankomma
igen i sin gamla goda sammanbindelse, att ett rike
i kärlighet måtte berga sig af det andra; så begära
vi det ännu, och hafve vi väl förfarit, att många af
eder hafva härtill varit väl villige att anamma oss
in uti vårt rike Sverige för deras rätte herre och
konung, ändock att någre våre ovänner och än Sveriges
ovänner med uti längden, om I det betrakta velen,
hafva hållit eder deraf och voro oss uti den saken
emot, och förmode vi, att de, som det gjort hafva
och göra vilja, ej veta Sveriges inbyggares bästa,
som det i sanning finnas skall, när det rätteligen
utledes och utransakas.»
Konungen skrifver vidare, att han hade aktat redan
förliden sommar komma till Sverige, men att han
blifvit hindrad af vigtiga ärenden i Söderjutland
(Sleswig) och Holstein. Nu voro dock sakerna dernere
bragta till en god ända, och när han nu komme till
sitt rike Sverige, ville han sköta om allt efter
Sveriges lag och gamla goda sedvänjor. Och för att
icke fruktan för straff skulle lägga något hinder i
vägen för hans antagande, lofvar han sin tillgift åt
alla och försäkrar att det skulle göra honom mycket
ondt, om han längre skulle nödgas »hålla sådan
förderfvelig skada med krig». Han slutar sitt bref
med följande stolta förklaring: »och kunnen I sjelfve
väl märka, att oss står ej att öfvergifva det, som
vi hafve Guds rätt till.»
Brefvet visar oss, huru konungen ville hafva saken
betraktad. Sveriges lycka och välgång bestod i att
antaga honom. Då skulle det förderfliga kriget sluta,
då skulle en hvar få lefva i fred och efter gammal
god sedvänja. De som sade annat, de voro Sveriges
ovänner, som hvar man kunde se, om han ville rätt
betrakta saken. – Hvad sådana ord skulle verka bland
ett folk, som af erfarenhet visste, att allt ondt,
all laglöshet hade kommit från de hatade danskarne och
från allt hvad utländingar hette, ända sedan herrarnes
sjelfsvåld började draga sådana riket på halsen –
det är lätt att finna. Och hvilken köpstadsman,
hvilken bonde kunde ett enda ögonblick tänka sig Sten
Sture som Sveriges ovän? De kände både honom och hans
vänner för väl för att på minsta sätt tveka. Sten
Stures namn blef allt mer och mer införlifvadt
med och oskiljaktigt ifrån allt som var svenskt,
svensk lag och gammal god sedvänja. Och hans öppna
tillkännagifvande att strida för Sverige mot utländskt
förtryck, tills Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
