- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
417

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksföreståndarevalet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fått sig en laglig styrelse, för hvilken han gerna
ville träda tillbaka – det var något som slog an
på folket. Det var en oegennytta, som påminte om
frihetshjelten, den aldrig förgätne Engelbrekt.

Konung Christian sjelf kände också sakerna allt
för väl, för att han skulle tro på någon verkan af
dessa bref. Också tillbringade han vintern mellan
1470–1471 under de kraftigaste rustningar för ett
blifvande krigståg till Sverige. Skatter pålades både
i Danmark, Norge och Holstein, folk värfvades och
skepp förhyrdes. Om våren 1471 stod en väl rustad här
af 5,000 man färdig att gå öfver till Sverige, och en
flotta af 70 skepp låg för ankar på Köpenhamns redd.

Man vore derför berättigad att tro, det brefven
skrefvos för att bibehålla skenet af benägenhet
att i godo få saken afgjord. Sådant var väl ock
ändamålet med den beskickning, som i April månad från
Lybeck ankom till Stockholm att å konung Christians
vägnar erbjuda fred och försoning. Kan ock vara,
att konungen verkligen hyst betänkligheter att ännu
en gång pröfva vapenlyckan mot en man och ett folk,
som visat sig så hårde att öfvervinna och haft en
sådan framgång i de senaste striderna. Båda sakerna
låta tänka sig. Att Lybeckarne villigt uppträdde
som fredsmäklare, det är ganska naturligt, om
man besinnar, hvad deras handel skulle lida af de
ständiga krigen. I Kalmar-skären blefvo sändebuden
öfverfallna, men fingo derför upprättelse, när
de ankommit till Stockholm. Der lyckades de äfven
utverka att de lybska handelsskepp, som af svenskarne
tagits, blefvo frigifne. I afseende på den danske
konungens sak voro de icke så lyckliga. Också är det
troligt nog, att de icke så varmt omfattade den, som
konungen väntat. Unionskonungarne voro i allmänhet
icke hansans vänner. Hon vunne mera, om makten vore
delad i Norden. Derför var visserligen freden deras
hufvudsyfte, men alldeles icke Sveriges undergång. Må
hända gjorde också Sturens personlighet och den kärlek
han vunnit, en kärlek som Stockholms borgerskap väl
kunde vitsorda, intryck på dem. En sådan man i spetsen
för ett så stridsdugligt folk som det svenska borde
kunna strida en strid med den danske kungen. Det svar,
de fingo med sig till kungen, var också helt och
hållet öfverensstämmande med de begrepp de fingo om
Sturen och det svenska folket. »Ville konungen utan
beväpnadt följe infinna sig i Sverige, då skulle
man träda i underhandlingar med honom; i motsatt fall
kunde man icke ingå på någon fred.»

Med detta svar återkommo Lybeckarne till
konungen. De afstyrkte honom tillika från att anfalla
Sverige. Konungen ville dock icke lyssna till sådant
tal. Hans här och hans flotta skulle nog bringa de
stolta svenskarne på andra tankar.

Emellertid blefvo ropen på en svensk styrelse allt
starkare här hemma. Bönder från Upland, Södermanland,
Dalarna, Helsingland och andra landsändar, tolf af
hvarje härad, samlades i Upsala på våren 1471. De
beslöto att ett möte skulle hållas i Enköping, der allt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0419.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free