Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian drager till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallades rysskorgar[1].
Och vallarna voro späckade
med många stora kanoner. Den största kanonen
kallade de »Moyssan»[2].
Flottan synes hafva
lemnat Djurgårdslandet och lagts närmare upp under
staden utefter östra sidan af Blasieholmen i den
nuvarande Nybroviken. Öfver Neckström, som då skilde
Blasieholmen från Norrmalm, lät konungen slå en
»kafle-bro», på det att de skilda afdelningarna
af hans här skulle hafva en oafbruten och lätt
förbindelse med hvarandra. Utom på flottan och
Brunkeberg uppstäldes en tredje afdelning af hären
vid Clara kloster.
Konungen hade fört med sig på flottan en mängd
fetalier, förnämligast salt, och som brist var
på sådana varor, och konungen sålde dem till låga
pris, började snart mycket allmoge infinna sig i det
kungliga lägret. Med dessa talade konungen vänligt
och vann icke få på sin sida, och de, som visade sig
icke kunna på sådant sätt vinnas, blefvo af konungen
qvarhållna.
Det dröjde icke länge, förr än kanonerna började
dundra från Brunkeberg mot staden, och Moses sköt
skott på skott öfver murarna. Det fans ingen i danska
hären, från konungen och riddarne ända ned till den
lägsta krigare, som icke betraktade segern som en
afgjord sak. Hvad förmådde väl borgarena der inom
stadsmuren mot dessa kulor? Och kunde ej undsättning
komma, något som man väl visste förhindra, så måste
staden gifva sig. Och undsättningen! – Om dessa
bönder än kommo, hvad förmådde de väl mot alla
dessa harneskkladda riddare, mot dessa tusenden
af öfvade krigare till häst och fot? Det var i
skogarnes gömslen, i bergsklyftor, bakom träd och
stenar som de svenske bönderne hittills visat sig
farliga för danskarna. Men här var rundt omkring öppna
fältet. Här skulle man visa, huru en riddarehär kunde
strida. Måtte de bara komma, dessa Sturar och deras
bönder, måtte de bara komma!
Men de kommo icke. Dag gick efter dag och vecka efter
vecka, men ingen fiende syntes till. Endast rykten
gingo och kommo genom bönderna, som tid efter annan
besökte lägret, att Sturarne samlade folk i de inre
delarna af landet. Detta ökade modet hos danskarne,
och i lägren hördes det mest öfvermodiga tal och
skymford och tillmälen af den gröfsta art mot
svenskarne. Sådant var dock vanligt på denna tid,
och är ingalunda något utmärkande för danskarne,
ehuru, genom hvad som sedermera tilldrog sig, det
hånfulla och öfvermodiga i detta lägerlif framstår
i en bjertare färg. Såsom naturligt var, fick det
trotsiga skämtet förnyad fart hvar gång som något nytt
berättades om den svenske riksföreståndaren eller hans
män. Så berättades det en dag, att en af Sten Stures
män tagit Elfsborg. Man trodde det icke, man ville
icke ens höra talas derom, men förargelsen gaf sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
