Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Brunkeberg den 10 Oktober 1471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Endast några få män sutto i båten, och när de
framkommit till ort och ställe, söndersågade och
sönderhöggo de de stockar, hvilka sammanhöllo bron,
så att denna blef i det närmaste obegagnelig och för
en större tyngd ofelbart skulle brista. Sedan detta
var verkstäldt, roddes båten försigtigt tillbaka
igen och lade sig lika oförmärkt intill de andra vid
stranden.
Emellertid hade danska hären måst dela sig för att
möta anfallet från stadssidan. Konungen sjelf vände
sig åt detta håll för att här leda striden. Och konung
Christian var en tapper man, som visste att föra
svärdet. Det dröjde icke länge, förr än han mötte
Knut Posse sjelf, och det uppstod ett envig mellan
dessa båda. Der föllo hugg å båda sidor så kraftiga,
att det var en lust för tappra män att se derpå. Men
lyckan var på konungens sida. Herr Knut blef illa
sårad. Han och hans folk värjde sig dock så manligen,
att danskarne hvarken kunde taga den sårade riddaren
till fånga eller förhindra hans återtåg.
Samma lycka, som konungen här haft, tycktes nu
vilja följa de danska vapnen. Äfven på andra sidan
måste de svenska skarorna draga sig tillbaka.
Fördelarna voro för öfvervägande på fiendens
sida. Huru tappert än svenskarne trängt framåt, huru
dödsföraktande de än svängt sina svärd, så måste de
dock vika, och man såg från slottet huru det
svenska hufvudbanéret så småningom sjönk utför berget
nedåt Clara kloster till. Knappt hade dock herr Sten
här åter samlat sina hopar, förr än tecken för andra
gången gafs till anfall, och med samma mod och samma
kraft gick det åter framåt och uppför höjden, och det
svenska banéret fladdrade ännu en gång på krönet af
Brunkeberg.
Striden uppflammade åter, sköldar klöfvos och hjelmar
brusto, och mången tapper krigare segnade liflös
till marken för ett hugg af den svenska bondens
pålyxa. Och trumpeterna smattrade och trummorna rördes
och stridsropen fylde åter luften. Konung Christian
satt segerglad midt ibland sina riddare, som om den
värsta faran redan varit öfverstånden. Framgången i
den första striden tycktes bekräfta den tanke, som
inom danska hären rådde om herr Sten och hans bönder.
Ingenting är dock så obeständigt som lyckan under
en brinnande strid. I samma ögonblick kom ett
hakebösselod från svenska sidan och träffade konungen
i munnen samt slet bort fyra tänder. Han måste föras
bort ur striden.
Men den danska hären vek dock icke tillbaka. Den
stridde med mycket mannamod denna dag. Begäret
att hämnas den olycka, som drabbat konungen, syntes
till och med ingifva de danska krigarne fördubblad
kraft. Herr Sten och bondehären måste vika för andra
gången. Och för andra gången sågo de svenska fruarna
på Stockholmns slott det svenska banéret sjunka
utför höjden.
Bland dem, som företrädesvis utmärkte
sig å danska sidan, var en svensk riddare,
hvilken bar en helt försilfrad och med många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
