Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Brunkeberg den 10 Oktober 1471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blommor sirad sköld, vid hvars öfre rand sköldemärket
var afbildadt – en hvit bjelke eller riddargördel i
blått fält. Det var Eka-slägtens sköldemärke, och den
riddaren, som under dessa heta timmar bar skölden,
var herr Trotte Carlsson. Öfverhöljd af blod och dam,
återvände han från den nyss med svenskarnes återtåg
slutade striden. Det blef ett ögonblicks uppehåll,
och riddaren steg af hästen, räckte skölden åt en
af sina svenner och satte sig på marken samt löste
af sig hjelmen. Svetten flöt i strömmar från pannan
och tinningarna. Ett ögonblicks andhemtning vår i
hög grad behöflig för den trötte riddaren. Då kom ett
hakebösselod från svenska hären och träffade riddaren
midt emellan ögonen, så att han föll död ned. Han
fick hvila ut för alltid från alla de strider, hvilka
han dragit öfver sitt fädernesland. För sanning må
man säga det, att den döde mannen var en tapper och
oförskräckt riddare och hade varit värd något bättre
än att dö en förrädares död.
När nu svenskarne för andra gången måst uppgifva
försöket att öfvervinna danskarne uppe i deras
förskansningar på berget, tyckte de danske riddarne
sig vara vissa om segern. Det återstod nu, menade
de, endast att följa de återtågande bönderna ned på
slätten vid klostret och drifva dem bort. Och så
satte sig största delen af hären i rörelse utför
berget. De voro dock så försigtiga att de lemnade
en tillräcklig styrka qvar uppe på höjden omkring
hufvudbanéret. Men det andra banéret svajade med sitt
hvita kors framför de anryckande, af sina framgångar
öfvermodiga danskarne.
Allt detta kunde man se från slottstornet. Och sorg
fattade fru Ingeborg och hennes fruar och tärnor. Nu
syntes det, som om Gud öfvergifvit Sveriges folk. Och
de förnyade sina böner till Sanct Erik och alla
helgon. På knä och med mot höjden sträckta händer
anropade de Gud om nåd och förbarmande för Sveriges
män. Och se – hvad var det som strålade der på
himlen just öfver platsen der den svenska hären
befann sig! Var det en synvilla eller var det ett
tecken att Gud i sin nåd ville höra deras böner? Ett
flammande svärd syntes af en osynlig hand hållas
öfver de svenskes hufvuden och ännu varmare brunno
bönerna på allas läppar och deras sorgsna sinnen
fyldes åter af hopp. Gud hade hört dem, Sanct Erik
stridde sjelf för sitt svenska folk.
Var det en följd af bönerna, eller sågo äfven de
svenske stridsmännen det flammande svärdet på
himlen – men ingen fans i svenska hären, som bäfväde
tillbaka för de nedstormande danskarna. Det gick tvärt
om ett fröjderop genom hela hären. »Nu äro Däner af
Danmark», ropade de, »komna till oss på slätan mark,
nu vilja vi friliga svänga svärden!»
Det är möjligt att detta anfall af den danska
hufvudstyrkan framkallats af Sten Sture, som af de
båda stormningarna mot höjden funnit, att fienden
der uppe var omöjlig att öfvervinna. Genom att nu
vända sig mot Clara kloster och allvarsamt anfalla
dervarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
