Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Brunkeberg den 10 Oktober 1471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre kände han smärtan af det sår, han erhållit i
striden, än af den skam och den nesa, hvarmed han
nu måste draga bort från detta rike. Det var ett
sår som icke kunde läkas, om icke den lidna skymfen
afrättades i blod och han åter som Sveriges konung
höll sitt intåg på Stockholms slott. Detta botemedel
var konungen också sinnad att använda, och genast
efter sin återkomst till Danmark bad han riksrådet om
understöd till ett nytt krig mot Sverige. Men rådet
vägrade och hänvisade honom till underhandlingar, och
konungen måste foga sig deri, sedan rådet låtit honom
förstå, att, om det var hans mening att offra mera
pengar och blod på Sverige, det också var de danske
herrarnes mening att uppsäga honom tro och lydnad.
Sådan var sinnesstämningen i Danmark efter Sturens
seger på Brunkeberg! Huru det var möjligt för
svenskarne att öfvervinna konung Christians stolta
riddare och hans af stridsvandt och bepröfvadt
folk bestående här, det vår och förblef en gåta så
väl för konungen sjelf som danskarne i allmänhet.
Konungens erkända tapperhet och hans krigares
oförskräckthet och oomtvistade duglighet gjorde
det omöjligt att tänka sig ett högre mått af
dessa egenskaper hos fienden. Icke heller hade
något förräderi å deras sida, som stridt för
konungen, inträffat, hvaruti en giltig orsak
till olyckan kunde sökas. Och då man icke ville
tillerkänna utgången den svenske härförarens större
skicklighet i krigskonsten, återstod intet annat än
att tillgripa öfvernaturliga förklaringsgrunder. Det
var genom trollkonster, som svenskarne skulle hafva
vunnit sin stora seger. I Stockholm vistades en
trollkuiuug man – det var konung Carls gamle kansler
Nils Ryting – och han skulle hafva förstått
att vända striden till sina landsmäns fördel.
En omständighet, söm länder den besegrade konungen
till heder, må här anföras. Bland dem som lyckades
undkomma från slagfältet och rädda sig på skeppen,
voro äfven många bönder. De uppretade danskarne sökte
i första hettan öfvertala konungen att kasta dessa
bönder öfver bord. Men konungen afböjde denna grymhet
och lät sätta bönderna i land.
»Den stora Jörjanen» är också ett minnesmärke
från denna tid. I Nationalmuseum finnes en i trä
utskuren bild, som föreställer riddar S:t Göran
dödande en drake, hvilken velat uppsluka en
prinsessa, som också synes bakom draken och riddaren,
i from förtröstan afbidande stridens utgång. Bilden,
som ännu i dag gör skäl för namnet konstverk, ansågs
på denna tid för ett sådant mästerverk, att den
vållade sin mästares död. Det var en tysk konstnär,
som förfärdigade densamma, och sedan den blifvit
uppstäld framför högaltaret i Stockholms Storkyrka –
hvilket skedde 1489 till minne af segern på Brunkeberg[1]
– och väckte allas beundran, tog sig en af Sturens
tjenare det orådet före att mörda konstnären, på det
att intet land måtte komma att berömma sig af något
dylikt verk, utfördt af honom. År
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
