Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Brunkeberg den 10 Oktober 1471 - Sten Stures vård om landets väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1528 flyttades »Jörjanen» från högaltaret till
Sydvestra dörren af Storkyrkan. Nu mera har den fått
sin plats i det uppförda Nationalmuseum.
Vi lemna nu konung Christian och de unionella
förhållandena och Vända oss till vårt lands inre.
Sten Stures vård om landets väl.
»Då herr Sten denna slagtning vunnit hade» – säger
Olaus Petri – »blef han stadfäst i regementet och for
så kring allt riket och fick in alla slottslofvar både
af svenske och danske, och vintern derefter fick han
Kalmar, Borgholm och Stäkeholm in, som allt till den
tiden hade varit i konung Christians händer.»
Riksföreståndaren sökte befästa sitt välde i Sverige,
och dertill hörde i främsta rummet att vara herre
öfver slotten. Genom dessa kom han i beröring med
en makt, som var hans liksom hvarje ordnad och
kraftig regerings farligaste fiende på denna tid i
Sverige, nemligen de store. Bland dem funnos flere
ädle och högsinnade män, verkliga fosterlandsvänner,
sådana som herr Nils Bosson Sture, mellan hvilken och
riksföreståndaren ständigt rådde vänskap och ett godt
förhållande. Men många funnos å den andra sidan, som
voro svåra att handskas med. Dels höllo de sig rent
af till det parti, som var fiendtligt mot Sverige
och som visserligen icke var tillintetgjordt genom
segern på Brunkeberg, dels kunde de, om de stöttes
för hufvudet, lätt till detsamma öfvergå, såsom seden
blifvit bland dessa tiders svenska herrar. Många voro
äfven genom gods och förläningar bundna vid Danmark
och Danmarks konung.
Den yttersta försigtighet fordrades derför hos
rikets styresman, om han lyckligt skulle kunna
lotsa riksskeppet fram mellan dessa klippor. Sten
Sture visade sig härutinnan fullkomligt vuxen den
tid och de förhållanden, hvari han var satt att
verka. Till en början var det nu af vigt att vinna
dem af motståndarne, som krigslyckan gifvit i hans
hand. En, och må hända den vigtigaste bland dem –
ty flere af dem som förut stått i främsta ledet,
som en Thure Thuresson och en Magnus Gren, började
nu blifva gamla och synes efter denna tid föga
till – var utan tvifvel Erik Carlsson Vasa. Han
synes hafva undkommit från slaget på Brunkeberg,
men ingenting kunde vara mera än detta slag egnadt
att ingifva herr Erik ett förändradt sinnelag mot
riksföreståndaren. Den kraft och den tapperhet,
som Sten Sture der utvecklade, borde mäktigt tala
till hans för sådant känsliga själ. Omöjligt är det
heller icke, att farbrodern Johan Christersson, som
afgjordt tagit Sturens parti och i slaget fäktat vid
hans sida, utöfvat något inflytande på honom. Hvad
det nu än var, söm verkade derhän, visst är, att på
en herredag i Söderköping, som hölls kort efteråt,
föll herr Erik till föga och blef förlikt med
riksföreståndaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
