Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Stures vård om landets väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en gång om året skulle hvarje guldsmed i uppstäderna
rätta sina vigter hos verkmästaren, då han äfven
skulle gå ed derpå, att han ingen orättfärdig gerning
gjort.
Förbud utfärdades äfven mot yppighet och
öfverflöd. Man klagade öfver de nya seder, som i riket
nyligen inkommit, öfver de höga lönerna till tjenare
i kläder och penningar, hvilka vida öfverstego hvad
förfäderne fordom plägade gifva. »Ännu mindes man den
tid», heter det i en af Sten Sture tillsammans med
rådet utfärdad stadga, »då frälsemännen voro rikare
på håfvor, guld och silfver, än de nu voro, emedan
på den tiden ej så mycket förtärdes i öfverflöd och
andra oseder med uthuggna kläder, såsom nu skedde.»
För att nu råda någon bot på detta oskick, hvilket
gick så långt, att någon lekman och klerk, som måste
hålla folk, icke kunde »vid bröd blifva», beslöts,
att ingen hög eller låg, riddare eller knape, skulle
gifva mer än 16 mark om året åt en sventjenare, som
med häst och harnesk färdig är; dock kunde husbonden
hvart tredje år förära honom en häst, men ej bättre än
till 20 marks värde, att svennen måtte än mera bevisa
sig trogen i sin tjenst; det oskicket, att herrarne
lockade till sig hvarandras tjenare eller togo i sin
tjenst sådana som i oträngdt mål vikit bort från sin
förre husbonde och icke hade orlofsbref från honom
att förevisa, allt sådant vore högeligen tadelvärdt
och skulle nu afläggas.
Var det någon medlem af rådet, som i dessa afseenden
ville förhäfva sig öfver de andra och lockade till
sig andras tjenare, skulle han som menedare visas ur
rådet och hafva förverkat sitt län, och en hvar annan,
som gjorde sig skyldig dertill, skulle aldrig blifva
upptagen i rådet eller erhålla något län af kronan.
Att oskick och lagöfverträdelser af mångfaldig art
funnos hos herrarne, både de högre och lägre, det är
dock icke något utmärkande och ovanligt för denna tid
särskildt. Vi hafva städse sett, huru det ena förbudet
följt på det andra för att stäfja detta. Men det
kan å en annan sida icke heller förundra, att ett
och annat oskick under dessa oroliga tider inrotat
sig äfven på bondens hemman. Så hände det, när
någon bonde dog, att arfvingarne kommo och skiftade
jorden i små delar, bortförde huset och lade de små
jorddelarne i öde under sina skattegårdar. Härigenom
förminskades kronans skatt och i samma mån ökades
allmogens tunga. Sådant förbjöds nu på det strängaste;
arfvingarne skulle vid 40 marks vite fylla kronan sin
skatt och ränta igen och bygga gärden så god eller
bättre, än han förut hade varit. Den som längst
hade brukat och besuttit gården skulle hafva rätt
att utlösa de andra arfvingarne; de gamla hemmanen
skulle icke få sönderrifvas.
Under dessa oroliga tider var det naturligt, att
många gårdar och hela byar såsom en följd af sjelfva
fejderna skulle komma i ödesmål, och när nu efter
återinträdt lugn dessa började återupptagas, hände det
ofta, att egarne kommo i delo med hvarandra. Detta
framkallade åtgärder från regeringens sida, och en
författning utfärdades äfven,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
