Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Stures samtida bland biskoparne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På Linköpings biskopsstol satt under största delen af
Sten Stures tid Henricus Tidemanni. Han efterträdde
den krigiske biskop Kettil Carlsson 1465 och innehade
biskopsstolen ända till år 1500. Vi påminna oss biskop
Henrik såsom närvarande i Stockholm under de sista
underhandlingarna med konung Christian och sågo honom
derunder besöka sin närmaste förman, erkebiskopen, på
Stäkes slott. Han synes också under hela sin tid i de
politiska förvecklingarna hafva slutit sig nära till
erkebiskopen. En gång togs han till fånga af Sturen
och underkastade sig liksom de öfriga biskoparne
sedermera konung Christians son. För öfrigt var han
en from och rättrådig man, som mycket vinnlade sig
om sin kyrka, hennes gods och rättigheter. Linköpings
domkyrka synes hafva blifvit fullbordad i hans dagar.
Efter Henricus valdes till biskop i Linköping
en man, som för den följande tiden intager ett
mycket framstående rum. Det var Heming Gad. Han
var, medan biskop Henrik lefde, kanik och slutligen
domprost. Påflig bekräftelse erhöll han aldrig och
förekommer derför ständigt under benämningen electus
eller doktor Heming. Till själ och hjerta liknade
han mera biskop Kettil, än Henricus Tidemanni. Han
var en krigets och den kraftiga handlingens man,
lika skicklig och djerf i krigsföretagen som
i underhandlingarna. Framför allt förstod han
mästerligt att umgås med allmogen. Hans vältalighet
var sådan att han slog an på folket, icke genom
sirlig och konstmessig periodbyggnad, utan genom
sin enkla kraft, sin okonstlade bevisning. Öfver
hufvud var han mera en verldslig man än en andlig,
och stämplingar från Danmark gjorde, att han till
slut blef af påfven formligen förklarad för afsatt,
och Jacobus Arborensis, en spanior och romersk
kardinal, förordnades till biskop. Denne var dock
såsom utländing olämplig, och år 1513 valdes ändtligen
Hans Brask till biskop. Doktor Heming kallas dock
ända till sin död »electus» (vald).
I Skara innehade för denna tid tvänne män
biskopsstolen, Hans Marquardsson och Brynjolf
Gerlaksson. Båda voro fredligt sinnade män och
stodo på riksföreståndarens sida, deruti följande
erkebiskopens föredöme, såsom i allmänhet fallet
var med denna tidens prelater. Biskop Hans säges
i biskopsrimmen hafva varit »sitt herrskap och
riket trogen», och om biskop Brynjolf yttrar Sten
Sture sjelf i ett bref om frälse på egendom, att
biskopen erhöll det »för den stora välvillighets
skull, som biskopen honom bevisat både utom och
inom lands». Biskop Brynjolf synes hafva varit af
ett fromt och undergifvet sinne. Detta antyda de
rim han skrifvit om sig sjelf. Han lät nemligen på
Husaby gamla biskopsgård afmåla sina företrädare,
de föregående Skarabiskoparne, och tecknade under
hvarje bild några rim. Under sin egen bild tecknade
han följande rader:
Maria, du vet med en göder akt,
jag hafver dig tjent efter din makt.
Fins någon brist, jag flyr till nåde,
vare du frälserska af all våde.
Här hafver du dina nycklar igen,
Gud låte mig evinnerlig blifva din vän,
att jag måtte så mina saker vända,
et jag måtte glädjas utan ända!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
