Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Stures samtida bland biskoparne - Sten Stures samtida bland de verldslige herrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af Åbo-biskoparne känna vi redan Magnus Tavasts och
Olofs efterträdare biskop Conrad eller Kort Bitz. Han
innehade biskopsstolen till år 1489, således i nära
30 år. I de borgerliga angelägenheterna ser man efter
Brunkebergsslaget mindre till honom. Han efterträddes
af Magnus Nilsson (Stjernkors), hvilken upplefde
de för Finland vigtiga tilldragelser, som vi snart
komma att skildra. Han dog år 1500 och fick till
efterträdare Lars Michaelsson Suurpää.
Sten Stures samtida bland de verldslige herrarne.
Af de verldsliga stormannaslägterna känna vi redan
många och vi kunna redan för dessa tider se dem
underkastade samma lag af omvexling i afseende
på sina medlemmars kraft och duglighet och deraf
följande anseende, som gäller för hvarje menniska
och hvarje menskligt verk. Många namn, hvilka lyst
såsom ojemförliga storheter, hafva sjunkit tillbaka
i dunklet och, ehuru slägten lefver qvar, intagas dock
samhällets höjder af andra slägter och andra namn.
Hvar äro de väl nu, medlemmarne af en Birger
Pederssons, en Carl Ulfssons, en Bo Jonssons slägter –
dessa som en gång voro så mäktiga, så rika både på
gods och inflytande? Äfven Oxenstiernorna syntes
hafva nått höjden af makt och inflytande med
erkebiskop Jöns Bengtsson. Redan nu intaga den
maktlystne prelatens fränder ett vida underlägset
rum. Detsamma är äfven fallet med Bielkarne och
Vasarne. Sten Sture sjelf var ännu och syntes äfven
förblifva den siste af sin ätt. En gren af Natt och
Dag-slägten skulle då fortplanta Sture-namnet. Men
utom dessa gamla namn hafva vi hört åtskilliga nya,
hvilka intaga ett vigtigt rum i vår historia, äfven
om ingen af deras medlemmar kan mäta sig i ära och
glans med sådana män som Nils och Sten Sture eller
ens med Tottarne. Vi vilja i korthet öfverse dessa
herreslägter, synnerligast de nya, men äfven till
någon del de gamla.
Af Brahe-slägten, som vi icke sett till under
hela den föregående tiden allt sedan konung Magnus
Erikssons och den heliga Birgittas dagar, hafva vi
en herr Peder Magnusson, om hvilken dock intet annat
är att säga, än att han är den förste af slägten,
som antog namnet Brahe, och att han på 1480-talet
uppbrändes jemte en sin frände i en lada, då de skulle
tukta några upproriska bönder. Herr Peders far var
Magnus Larsson. Hans mor hette Johanna och var dotter
af Thorkil Brahe i Danmark. Sonen upptog moderns namn,
men behöll fädernesköldemärket.
Om Sparre-slägten gäller för denna tid, liksom
öfver hufvud för hela unionstiden, detsamma som om
Brahe-ätten. Ingen mer framstående personlighet har
ätten under denna tid att uppvisa, om man undantager
Carl Ulfsson till Tofta, som vid unionstidens början
står qvar från den föregående tiden, men gammal
och som en skugga af sig sjelf. I ett var denna ätt
olika Brahe-ätten – uti rikedomen af medlemmar. Utom
Vesteråsbiskopen finna vi för denna tid icke mindre
än 5 bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
