Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssarne anfalla Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fru Anna Carlsdotter af Vinstorpaslägten, och tre år
derefter blef han dödad af kyrkoherden i Öfver-Sela,
herr Sigfrid, då han våldgästade i prestgården. I
sitt testamente hade den stränge riddaren uttalat
den önskan till sina vänner, »att de icke skulle
fejda någon efter hans död» – en tanke af frid och
försoning, som man knappast väntade sig att finna
hos denne fejdernas man.
Han begrofs i Krokeks kloster.
Det var år 1475 som Erik Axelsson fick Viborgs slott i
förläning, och troligen var det i den egenskapen han
tillsammans med biskopen i Åbo skref det ofvannämnda
brefvet till Sverige om hjelp i manskap och kost. Af
ett bref – som dock är odateradt – kan man se att
hvad man hade att tillgå skickades genast och tillika
bref till herr Erik att utskifta den sända spisningen
»bland dandemännen och deras tjenare och allmogen,
dem som tillskickade voro att ligga i Viborg till
landtvärn, så långt hon kunde räcka; ty att hon
var icke mycken». Samma bref upplyser, att biskopar
och lagmän i hvarje lagsaga med sex friborna män
och sex af allmogen, »så som Sveriges lag utvisar»,
varit tillsammans och öfvervägt, »hvad hjelp i mantal
och spisning» som kunde utgöras »till att afvärja och
undsätta detta land och denna allmoge, som de helge
herrar, Sveriges patroner, S:t Erik och S:t Henrik,
och våra förfäder manligen vunno, Gud till heder,
kristendomen och Sveriges krono till förökelse och
bestånd». Den beslutna hjelpen ankom dock för sent,
och derför skickadas, såsom nämndt är, hvad som fans.
Följande året 1476 kom riksföreståndaren sjelf öfver
till Finland. Han stannade der troligen till år 1477,
hvilket år vid gränsen ett nytt fäste uppfördes, som
då kallades Olofsborg, men sedermera Nyslott. Under
dessa åren fördes kriget lyckligt för Sverige,
förnämligast genom Erik Axelsson på Viborg. Herr
Erik – man må nu säga hvad man vill om hans tidigare
förhållanden, hans öfvergång från konung Carl till
konung Christian, och från denne åter till Carl,
samt om de planer han möjligen kunde hafva hyst i
erkebiskop Jöns’ sista tid – var en kraftfull man,
som med mycken framgång vakade öfver Sveriges väl på
den utpost, han innehade mot Ryssland. Viborgs stad
lät han omgifva med murar och må hända framflyttade
han äfven i någon mån den svenska gränsen. Åtminstone
klagade ryssarne, att Olofsborg var bygdt på rysk
grund.
Men krigförandet denna tid bestod mest i
härjningar. Något större slag omnämnes icke, men väl
talas om »de omildes» gräsliga framfart i Finland, och
huru de tvingades till återtåg, hvarpå följde från de
svenskes sida lika svåra härjningar i Ryssland. Åren
1475 och 1480 framhållas såsom synnerligen svåra
krigsår. Det senare året skall från Sverige hafva
utgått en här, som uppgifves hafva uppgått till
24,000 man. Med denna dref Erik Axelsson fienden
ur landet och drog sedan långt in i fiendeland,
sköflande och förhärjande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
