Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalmar recess 1483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Längre fram på sommaren begaf sig konungen med sin
drottning till Norge, och här kröntes de i Trondhjem
den 20 Juli. Då var konung Hans krönt och regerande
konung i två af de tre riken, som för evigt skulle
vara i kärlek med hvarandra förbundna. Ett återstod,
men redan den följande månaden skulle det möte
sammanträda, som konungen hoppades skulle blifva
afgörande.
I slutet af Augusti kommo de utsedde herrarne från
Sverige och Danmark till Kalmar. Ifrån Sverige kommo
utom riksföreståndaren 11 riddare och väpnare samt en
biskop, nemligen biskop Henrik i Linköping. Riddarne
voro: Ivar Axelsson samt lagmännen Åke Jönsson, Thure
Thuresson och Hans Åkesson; bland väpnarne märka vi
östgötalagmannen Arvid Trolle och Nils Stures son
Svante Nilsson, som vi här för första gången finna
nämnd i de allmänna ärendena.
Huru sakerna här bedrefvos, känna vi lika litet som
för mötena i allmänhet, men att döma af utgången ser
det ut, som om allt nu kommit till den punkt, att
ett afgörande var nödvändigt. De gamle unionsvännerne
hade fått förstärkning i en mängd yngre, hvilka, om
de också icke kunde sägas tillhöra de förres parti,
dock ansågo freden bäst bibehållas under en gemensam
konung, om denne konung var god och rättskaffens,
som ryktet förmälde om den unge konung Hans att han
var. Till dessas antal hörde i allmänhet biskoparne
med erkebiskopen i spetsen.
Emot dessa hade visserligen riksföreståndaren omkring
sig många, hvilka liksom han voro afgjordt emot
hvarje närmare förening med Danmark, som utom allt
tvifvel skulle medföra ett återupprepande af de forna
ölägenheterna och olyckorna. Till dessa hörde framför
andra den gamle, redbare Nils Sture och äfven hans
son Svante, och bakom dem all Sveriges allmoge. Men
säkrare och för denna allmoge lyckligare var dock
ett försigtigt vidhållande af den gamla politiken
än att bryta in på en ny väg och sätta allt ytterst
på svärdspetsen. Att fördraga hvad som icke kunde
undvikas, men göra följderna så litet farliga som
möjligt – det var och måste vara rättesnöret för den
svenske riksföreståndarens handlingssätt hädanefter
som hittills.
Den 7 September var man färdig med beslutet. Det
innehåller först och främst, att i enlighet med
besvurna beslut om kärlig bebindelse och broderskap
»skulle konung Hans fulleligen förveta sig vara herre
och konung öfver Sveriges rike med sådana vilkor och
förord, att konungen skall samtycka, stadfästa och
fullborda alla de artiklar och punkter, som han hafver
svurit och lofvat i Halmstad, och skall han besegla
dessa artiklar med sitt sekret och majestätsinsegel,
och med drottning Doroteas och hans kära broders
hertig Fredriks insegel, samt nästkommande år i
Augusti vara vid hand i Kalmar och fullkomna allt
som dagtingadt är».
Derefter följa de artiklar, som af konungen
skulle besvärjas. »Vi lofva och svärja» – så lyda
begynnelseorden till dessa artiklar, af hvilka vi
dock endast anföra hufvudinnehållet – »vid vår
konungsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
