Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra grannar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från vårt land, en mindre. Vi hafva senast under
konung Christian öfverskådat utlandet omkring
unionen. Vi vilja nu kasta en blick på Sveriges
grannar. Af dessa är Danmark Vigtigast, men dess
historia ingår så väsentligt i unionshistorien, att vi
äfven rörande de mera enskildt Danmark tillhörande
händelserna kunna och böra låta dermed anstå.
Hvad då Norge beträffar, som i anseende till unionen
näst Danmark är oss Vigtigast, så synes äfven inom
detta rike hafva lefvat en klar insigt om det onda,
som föreningen förde med sig för land och rike. Vi
sågo senast, då Carl Knutsson blef konung, huru
norrmännen ville frigöra sig från det danska oket
och närmare ansluta sig till Sverige. Vi hafva
sett samma försök förnyas efter konung Christians
död. Några år senare ser man åter yttringar af
samma frihetssträfvande. Norges erkebiskop står i
spetsen för rörelsen. Men norrmännen hade lika litet
nu som förr någon framgång. Danskarne blefvo dem
öfvermäktige.
I sammanhang med Danmark och Norge böra vi tala
om den beröring, som egde rum mellan Sveriges
riksföreståndare och påfven i Rom, emedan denna
beröring i viss mån sammanhänger med ett mål af
unionell betydelse, det om drottning Doroteas
morgongåfva. Danmark begagnade hvarje medel att få
fast fot i Sverige, och att komma i besittning af
Örebro slott var något så frestande, för att vinna
detta mål, att hvarje försök i den riktningen var helt
naturligt. Emedan saken rörde giftorätten, klagade
drottning Dorotea hos påfven – det var Sixtus IV –
som förordnade främmande biskopar att undersöka saken
och att bannlysa Sten Sture, om han ej underkastade
sig kyrkans dom. Påfven Sixtus dog emellertid och
följdes af Innocentius VIII, hvilken år 1488 skall
hafva utfärdat bannlysningsbullan öfver Sten Sture.
Saken berättas visserligen af en i allmänhet
tillförlitlig författare, Olaus Petri, efter
hvilken den blifvit antagen på god tro. Men tvänne
omständigheter strida mot densamma; först och främst
det goda förhållande, som i allmänhet var rådande
mellan påfven och Sten Sture, och för det andra bref,
som finnas i behåll, vexlade mellan Innocentius och
erkebiskop Jacob Ulfsson samt mellan Sten Sture och
påfven. Erkebiskopen får i uppdrag att söka förmå
herr Sten till förlikning med Danmark, och herr Sten
svarar påfven i ett bref fullt af vördnad. Påfven å
sin sida visar riksföreståndaren så väl före som efter
1488 stora ynnestbevis. År 1485 meddelas 100 dagars
syndaförlåtelse åt alla som besökte Jungfru Marias
kapell vid Gripsholm, till hvilket Sten Sture och
Ingeborg, hans maka, »bära en synnerlig vördnad». År
1491 berömmer påfven riksföreståndarens fromhet och
nit för den katolska läran och lofvar hafva i godt
minne dem, som af honom förordas vid besättandet af
lediga platser, synnerligast i Strengnäs och Åbo.
I öfrigt må nämnas att tvänne påfliga legater under
Sten Stures tid af denne påfve sändes till Sverige,
nämligen Bartholomeus de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
