Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksföreståndaren, de svenske herrarne och unionskonungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i unionens förnyande och antagandet af konung Hans,
kommo de snart att tillhöra unionspartiet. Farorna
voro också stora, vi få ej förneka det. Krig hotade
från tvänne håll, och derunder var det fara vardt,
att riket kunde delas mellan ännu flera partier
än de två gamla, det som var emot och det som var
för unionen. Ty till vår svenska krona friade väl
denna till flera än konung Hans, nemligen kejsar
Maximilians son, konungen i Böhmen, och konung Hans’
egen broder hertig Fredrik. Till råga på allt hotades
nu riket från Rom med bannlysning, och slutligen
fruktade herrarne för en allmän bonderesning. Detta
år 1494 bortföll också ett af Sten Stures säkraste
stöd, den gamle trofaste och pålitlige vännen Nils
Bosson Sture. Han var lagman öfver Vestmanland och
Dalarne, hade i dessa landskap betydliga förläningar
jemte Vesterås och dertill andra slott, af hvilka
Stegeborg var vigtigast. På Stegeborg gjorde sonen
Svante Nilsson anspråk, och då riksföreståndaren icke
ville lyssna till herr Svantes fordringar, uppstod
ett spändt förhållande mellan desse begge herrar.
Naturligtvis skulle genom riksföreståndarens vägran
äfven Svante Nilsson föras närmare fredsvännerna
och unionspartiet. Man ser också rådet taga saken om
hand och söka hos riksföreståndaren utverka bifall
till det begärda. Erkebiskopen skref derom sjelf till
Sten Sture. »Mycket godt», yttrade han, »skall följa
derefter, Sten hade nu makt att visa honom (Svante)
välvilja, han gjorde ock rådet mycket till viljes,
om han fore väl med Svante», desslikes påminner
erkebiskopen om faderns, Nils Stures förtjenster
mot Sten och riket. Men intet hjelpte. Må hända såg
riksföreståndaren, som alltid hade blicken öppen för
hela riket, vådor för framtiden deraf att sonen liksom
skulle ärfva faderns län. Ett visst begär att vinna
ärftlighet inom sina län visar sig också hos de store
för denna tid. Vi påminna blott om Carl Knutsson och
Öland, då han lemnade riket åt Christofer, och om
Ivar Axelsson och de finska länen.
Vi finna således att under förra hälften af år 1494
förhållandena skiftade så mellan ljus och mörker,
att det förra föll på konung Hans, det senare på den
svenske riksföreståndaren.
Det första man gjorde i Sverige för att aflägsna de
hotande farorna var att föreslå ett möte, hvilket
också hölls i Nylödöse vid pingsttiden 1494 (den
18 Maj). Der afgjordes dock intet annat, än att
Kalmarerecessen af 1483 skulle gälla och att den
skulle fullbordas följande år på ett nytt möte i
Kalmar.
I Augusti hölls derefter ett möte i Stockholm. Här
tillsporde Sten Sture erkebiskopen, »hvem han
ville hafva till konung.» Erkebiskopen svarade
undvikande. »Käre herr Sten», sade han, »den som
konung varder öfver Sverige, han varder icke min
domare eller rättare och icke heller dessa andra
vördiga fäders och herrars, som biskopar äro, utan
han varder eder och de öfriga verldslige herrarnes
domare; derför tillhör det eder, som först måste
vända kindbenet till, om någon fejd påkommer, att
gifva första rösten. Den som eder är god för konung,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
