Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksföreståndaren, de svenske herrarne och unionskonungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De vågade ej gå så dristigt till väga som deras
själsfränder före dem. Så mycket var dock vunnet
genom den fasthet, som herr Sten utvecklat under de
gångna 24 åren. Mycket får väl dock äfven skrifvas
på erkebiskopens betänksamhet.
Allt eftersom underrättelsen om herrarnes åtgöranden
spred sig i landet, uttalades högt missnöjet
med dem. Man sade öppet, att de ville i riket
införa utländskt välde, och synnerligast vände sig
oviljan mot erkebiskopen. Och det gick så långt, att
erkebiskopen måste bedja Sten Sture freda sig för
beskyllningarna både på burspråket i Stockholm och
på tingen med bönderne, hvilket ock herr Sten gjorde.
Redan detta visade, huru säker riksföreståndaren
kunde vara på bifall från allmogens sida, när det
var fråga om att utehålla den främmande konungen
från riket. Men ännu tydligare gaf detta sig luft
på ett möte i Linköping i Januari 1495. Der infunno
sig flere af de herrar, hvilka höllo med herr Sten,
och derjemte fullmäktige från Dalarne, Kopparberget
och köpstäderna. Dessa afslöto också ett broderskap,
men till motsättning mot det som herrarne ingått
i Stockholm. »De ville ingalunda», förklarade de,
»anamma någon utländing för herre och konung i riket
och till det förestående mötet i Kalmar ville de
begifva sig för att förhandla, med hvad lämpa och
snille de kunde skilja konung Hans från Sverige;
med herr Sten voro de ense och han med dem att värja
Sveriges inbyggare.»
Såsom naturligt var, blef spänningen
mellan erkebiskopen och riksföreståndaren
allt hårdare. Erkebiskopen klagar öfver de
utspridda ryktena, öfver det gängse talet att bryta
Kalmare-recessen och beslutet i Stockholm, hvilket tal
ej borde förnimmas i Danmark; vidare öfver ställningen
i Finland, dit han ville att riksföreståndaren
sjelf skulle draga öfver, emedan det ej var rätt att
lemna biskopen i Åbo, Nils Eriksson och Knut Posse
utan hjelp, hvilket tycktes vara riksföreståndarens
afsigt. Han försäkrar tillika, att herr Sten hade
intet att frukta, om han för någon tid lemnade
Sverige.
Men om man å den ena sidan ogerna ser, huru denne
erkebiskop, hvars fosterlandskärlek visade sig så varm
vid tiden för Brunkebergs-slaget och sedermera, stälde
sig allt mera på konung Hans’ sida, så kan man å den
andra, i synnerhet om man derjemte framhåller rikets
för ögonblicket farliga belägenhet, icke frankänna
honom att han uppriktigt och efter sitt bästa vett
sökte verka för landets väl, så som han ansåg detta
bäst kunna vinnas. För denna uppriktighets skull,
som framlyser i hans bref, försonar man sig med
honom. »Många finnas», så skref han en gång till
Sten Sture, »som tala och skrifva eder till, det
I gerna hören, och så, att deraf intet allvarligt
medföljer. Känne Gud, att vi aldrig annat hafva
skrifvit eller rådt eder, än det vi vilja råda vår
vän och köttslige broder till. I veten ock sjelf,
om I velen rätt tänka, att I aldrig funnit oss med
något löst tal eller halfva ord, utan med Guds hjelp
med allvar och stadighet, som en troman bör att göra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
