Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Krig mot Ditmarsken. Missnöjet i Sverige utbryter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Domen föll den 14 Mars. Var det konungens afsigt
att mildra Sten Stures missnöje härmed genom att
öfvertaga hans skuld till erkebiskopen och derför
pantsätta Norrbotten, så misslyckades detta alldeles.
Må hända var det icke Svante Nilssons mening att
ersättningen för hans förluster skulle drabba
herr Sten. Han hade flera gånger anhållit om och
äfven af konungen fått löfte om tillökning i sina
förläningar. Några delar af Stegeborgs län, som
af ålder legat under slottet, voro skilda derifrån
och innehades af andra», detta ville Svante hafva
tillbaka äfvensom »Söderköpings och Norrköpings
städer med tullen». Konungen lofvade och lofvade, men
det stannade vid löftet. Detta skulle naturligtvis
reta denne mäktige man, som så mycket bidragit till
konungens inkallande i riket.
Både Svante och Sten Sture äfvensom den valde biskopen
i Linköping Heming Gad samt Nils Classon, Knut
Eskilsson, Bengt Ryning och Johan Magnusson (Natt och
Dag) hade kort före konungens ankomst till Vadstena
eller den 25 Januari haft ett sammanträde der och
ingått ett broderskap med hvarandra att försvara
riket mot konungens öfvervåld. De orsaker, som de
församlade angafvo såsom föranledande förbundet, voro:
de utländska fogdarne, hvilka konungen tillsatt;
Sveriges rikes banér, som konungen riket till hån
låtit uppsätta i Köpenhamn och ej enligt löfte
återfört till Sverige; konungen hölle icke heller
hvad han i öfrigt lofvat och svurit. På grund af allt
detta förbundo de sig i den heliga trefaldighets namn
att våga lif och gods för Sveriges rikes lag, gamla
goda sedvänjor och Kalmar recess, »ehvad konung Hans
blefve konung eller ej». Trofast skulle de förbundne
vaka öfver sina medsvurnes bästa och icke yppa för
någon utom förbundet, hvad som beslöts, men följa och
lyda den af de två, Sten Sture eller Svante Nilsson,
som kunde blifva vald till riksföreståndare.[1]
[1]
Om tiden för detta sammanträde i Vadstena äro
åsigterna olika. Konfederationsbrefvet är nemligen
dateradt Pauli dag och denna kan infalla på mycket
olika tider, när ej närmare bestämmes hvilken som
menas. Paulus Eremita var den 10 Jauuari; Pauli
conversio den 25 Januari; Paulus et Johannes den 26
Juni; Pauli commemoratio den 30 Juni; Paulus diaconus
den 20 Juli. Äldre historieskrifvare (Dalin) hafva
antagit den 25 Januari som brefvets datum, yngre
(Jahn, Reuterdahl) den 20 Juli. I senare fallet
skulle sammanträdet hafva egt rum efter de rådsmöten
som höllos under förra hälften af år 1501. För vår
del hafva vi antagit dagen vara den 25 Januari,
och det till följd af brefvets innehåll, jemfördt
med innehallen af de uppsägelsebref, som skrefvos
efter mötet i Stockholm. Såsom vi af skildringen
om mötet få se, var det konungens förbindelse med
ryssarne, som var det förnämsta skälet att uppsäga
honom tro och lydnad. Derom nämnes icke ett ord i
detta bref, men återkommer ständigt i brefven efter
mötet. Vidare omtalas i alla dessa rådsmötena vid påsk
och pingst, om hvilka icke heller något i detta bref
omnämnes. Slutligen är hela brefvet alldeles icke
heller något uppsägelsebref mot konungen, utan ett
förbundsbref mellan herrarne, hvilka uttryckligen
framhålla möjligheten af att konung Hans kunde
fortfarande förblifva konung, om han ville hålla
rikets lag och gamla goda sedvänjor.
Tvänne punkter finnas dock, som kunna invändas
mot vår åsigt. Först och främst Nils Classons
närvaro och för det andra herrarnes klagan öfver
»att konungen lät uppdraga alla sina bössor kring Stockholms
slott, samma dag och stund de inkommp, och att han sig
dagligen mer och mer med flera och stora värjor och
märkeliga hufvudstycken och med skeppsmän förstärkte,
liksom de hade varit hans uppenbara fiender». Detta
sistnämnda kan hafva afseende på hvad som timade
under mötet, men också på mötet, då han valdes till
konung, helst som det tydligen visar en rikligare
tillgång på krigsfolk och vapen hos konungen, än som
han nu hade med sig, då han drog uppåt Stockholm i
Januari 1501, och hoppades på den bästa utgång ännu
vid påsken. Återstår då att förklara förhållandet
med Nils Classon. Denne följde nemligen med konungen
från gränsen, och vill ej gerna tänka sig honom bland
herrarne i Vadstena den 25 Januari, då han var med
konungen i Jönköping den 23 och naturligtvis äfven den
30. Men uti dessa data finnes intet, som hindrar, att
herr Nils kunnat lemna konungen under resan, till och
med i Jönköping eller den 23 Januari. Att han hörde
till de missnöjde, lärer ej kunna bestridas, och det
låter väl tänka sig att hans missnöje kunnat ökas
under uppresan, om ej konungen velat villfara hans
framstälda fordringar. Sägnen låter äfven misstankar
och ovänligheter visa sig redan under uppresan, ehuru
den endast talar om hufvudpersonerna, konungen och
Sten Sture.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0529.html
