Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Stures sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man, som för den följande tiden intager ett af de
främsta rummen i vår historia, och synes han hvarken
af fadern eller modern, som till födseln var danska,
hafva haft något att påbrå, utan varit en ärlig
och sträng riddare med ett rätt svenskt hjerta.
Så väl till Magnus Frille som till Erik Thuresson
kommo bref från konungen med uppmaningar ej blott att
stå emot Sten Sture, utan än mer att med all makt
verka för konungens sak. Detta blef dock svårare,
ju mer Sten Sture hade framgång i Sverige, och nu
sedan alla slotten der med undantag blott af Kalmar
voro i dennes händer och sedan sjelfva erkebiskopen
måst sluta sig till honom, var det föga utsigt för
de finska slottsherrarne att stå honom emot. Både
Magnus Frille och Erik Thuresson försökte det dock.
Den 1 Juli begynte Sten Sture belägra Åbo slott. Om
han tilllika börjat några fiendtligheter mot Erik
Thuresson, veta vi icke, men i slutet af månaden egde
ett sammanträde rum mellan dessa båda män i Hollola
prestgård. Det var den 25 Juli. Här begärde Sten
Sture efter riksens råds befallning af Erik Thuresson
slottslofven på Viborg och Nyslott. Erik Thuresson
svarade, »att han ej kunde öfverantvarda slottslofven,
förr än han komme inför menige riksens råd, och att
han ej kunde svära herr Sten huldskap och trohet,
förr än han ärligen skilt sig från konungen». Men
Sten Sture visade honom sakernas verkliga tillstånd
och sporde honom, »om han ville söndra sig från
riksens män och stå sitt fädernerike emot», och
då öfverlemnade herr Erik åt honom sina slott och
skref sitt uppsägelsebref till konungen. »Och aktar
jag», skref riddaren häruti, »hålla dessa slott och
slottslofven till Sveriges kronas hand och blifva,
lefva och dö med mitt fädernerike, som en tro man bör
att göra.» Dock beder han konungen ödmjukligen icke
vända honom sådana saker till ogunst; »det vore dock
gjordt mera af nöd än af lust».
Men Åbo slott belägrades fortfarande, och herr Sten
hade ännu icke fått det i sitt våld, då han lemnade
Finland. Detta skedde i Augusti; Magnus Frille
öfverlemnade icke sitt slott förr än den 8 September.
Det var efter återkomsten från Finland som herr Sten
i Skara höll undersökning öfver Erik Erikssons i Juli
månad timade död. Denna höst företog riksföreståndaren
äfven ett tåg inåt Halland, der han belägrade Varberg,
men drog sig snart tillbaka.
»Gamle herr Sten» – som man nu någon gång far
höra honom kallas – höll dock skarpt öga på allt
konungens görande och låtande. Vi veta, huru han
stod i förbindelse med Knut Alfsson. Att han icke
lemnade norrmännen ur sigte efter vännens död, är
ganska visst, ehuru föga var i detta land att
uträtta, då det stod utan anförare och tilllika
saknade all sammanhållning. Troligen står en resa,
som Svante Sture företog under förra hälften af år
1503, i samband härmed.
Den nyssnämnde Erik Thuresson skrifver den 18
Juli 1503 till Svante Nilsson: »Käre herr Svante,
synnerligen gode vän, jag hafver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
