Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksföreståndaren i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksföreståndaren. Om underhandlingarna veta vi
intet, men af den utgång, som saken fick, kan
man göra sig en föreställning om dem. Herr Erik
uppträdde med fordringar, som beviljades ungefär
som när riksföreståndarne gåfvo vika för Danmarks
konungar. De vilkor, som herr Erik betingade sig,
voro – hofvidsmansdömet öfver hela Finland.
På ett stort möte i Åbo, der så väl riksföreståndaren
som Erik Thuresson och alla de svenska herrar, som
voro riksföreståndaren följaktiga, samt en mängd
finska voro närvarande, beslöts »att en fullmyndig
höfvidsman skulle på riksens vägnar tiltskickas i
denna landsändan». Och på grund af detta beslut
utfärdade riksföreståndaren ett öppet bref för
Erik Thuresson »denna landsända före att stånda,
görandes honom med sitt öppna bref till fullmyndig
och mäktig embetsmän der i landet på sina vägnar,
att hvad han gjorde och lät i en måtto eller annan,
det honom (riksföreståndaren) och riket till nytta
och bestånd kunde komma, det skulle fast hållas i
allo måtto. – Den här djerfdes annat att göra, öfver
honom skulle rättas som öfver den, riksföreståndarens
och riksens skada och förderf visste, utan all nåd».
Detta skedde i Augusti 1504. Riksföreståndaren
dröjde ej derefter länge i Finland. Han hade der
vunnit hvad han åsyftat, om det ock icke var från
början hans mening att tilldela en man under sig så
stor makt öfver en så stor del af riket. Men Erik
Thuresson var en man såsom få denna tiden. Hans stora
makt frestade honom icke att söka vinna en högre,
och svensk var han till själ och hjerta fullt ut
så mycket som riksföreståndaren sjelf. En sådan man
bakom ryggen var guld värd. »Käre herr Svante», skref
Erik i Mars 1505, »låter aldrig beveka eder att taga
konung Hans här in i landet igen eller någon utländsk
herre; allt hvad jag eger, lif och gods, vill jag
våga för eder och Sveriges rikes skull, förr än det
någon tid skall ske. Vare någon här inrikes, som af
sin oförnumpst satte sig upp emot eder eller riket,
han skall med Guds hjelp icke få dess makt.»
Det var en man helt och hållet efter Svantes sinne,
kraftfull, vaksam och älskande sitt fosterland. Man
kan dervid icke underlåta att märka, huru inom de
svenska slägterna åsigterna vexlat. Så väl denne
herr Erik som riksföreståndaren sjelf och Magnus
och Åke Natt och Dag brunno af fosterländskt nit,
och likväl behöfver man ej gå långt tillbaka i tiden
för att finna män med samma sköldemärken, som stå på
fiendens sida.
Nu såg det således ut, som en tid af enighet och inre
kraft hade gått upp för Sveriges land, som om en frisk
nordanvind blåst undan alla sjukliga dunster. Och
Danmarks konung såg med motvilja den nya dagen randas,
i hvars morgonskymning tvänne sådana män som Svante
Nilsson och Erik Thuresson räckte hvarandra handen
öfver Bottenhafvet till ett fast förbund mot yttre
och inre fiender.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
