Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- "Danmarks plågoris"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och skyndat herr Åke till mötes. Herr Tyge hade
förlagt sitt folk på andra sidan en djup skogbevuxen
dal, hvarigenom flöt en bäck omgifven af sumpiga
bräddar. Stället kallades Fantehålet. Om morgonen
den 27 Augusti kom herr Åke och hans ryttare ridande
vägen fram. Riddaren höll inne sin häst, när han fick
se, huru det vimlade af beväpnadt folk på höjden
bakom bäcken. Men hans öga blixtrade och han brann
af stridslust. Han vände sig om till sitt folk och
ropade med hög röst:
»I svenske män varer väl tröst,
trycker efter mig med fulla fart,
mitt lif skall jag nu hafva ospardt,
jag rider före öfver detta vad,
följer strax efter, som jag eder båd!»
Dermed satte han sporrarne i sin häst och ilade fram
genom dalen och öfver bäcken, och hans folk följde
honom. Men här blef striden svårare än den någonsin
varit förut. Fienden var både öfverlägsen till
antal och hade dertill fördelen af att strida från
höjden. Med sitt vanliga mod anföll dock herr Åke,
och mången fiende föll för hans svärd. Vid hans sida
stredo ock tvänne af hans män med sådan tapperhet att
de väckte allmän beundran. De voro Brynte Byrelsson
och Marquard Guldsmed från Skara. Då rände en dansk
sven fram emot herr Åke. Han hete Lars Frost och
hade förut tjenat hos herr Åke, så att han kände
honom mycket väl. Han hade »med ominne» lemnat Åke,
det vill säga han hade lemnat honom utan orlof. Herr
Åke ville just vända sin häst och skynda till sin
venstra flygel, som kommit i oordning, då Lars Frost
kom emot honom och rände lansen igenom honom, så att
han störtade ned af hästen och blef död.
Underrättelsen om anförarens död spridde sig snart
bland hans ryttare, och då de danske nu anföllo
häftigare än någonsin, bragtes de snart i fullkomlig
oordning och sökte rädda sig med flykten. Många blefvo
dock tagna till fånga, och hufvudbanéret jemte några
andra fanor föllo i fiendens händer.
Den tappre riddarens död betraktades af konung Hans
som en synnerlig seger, och hans vapen upphängdes
jemte de tagna fanorna med mycken högtidlighet såsom
segertecken i en af Köpenhamns kyrkor. Hos Svante
Nilsson väckte underrättelsen om den pålitlige
och tappre frändens död lika stor sorg som hos
fienden glädje. Likaså hos det svenska folket,
som tillskref olyckan förräderi bland en del af
herr Åkes svenner. Hos de högre blandades sorgen
med oro. Erkebiskop Jacob skref från Arnö till
riksföreståndaren den 10 September: »Då de lybske få
veta, huru det gått med herr Åke och andra vestgötar
i Skåne, Gud förbarme sig deröfver, är troendes att
de ytterligare tänka på uppslag. Allsmäktig Gud gifve
oss bättre tidender om de gode svenske män och folk,
som utforo med dem. Är ingalunda rådligt att flere
så utsändas. Det är icke utan sak satt i lagboken,
att svenske män skola icke vara pligtige längre fara
än till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0572.html
