Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjökriget 1507, 1509, 1510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
borgarena bortfördes som gislan, när fienden lemnade
den utplundrade staden.
»Nu ligga de i Hangö med stor makt» – skrifver
den dåvarande biskopen Johan Olofsson till
riksföreståndaren i ett bref af den 16 Augusti 1509
– »hotandes framdeles mera förderf göra på Åbo och
meniga landet med rof, mord och brand, om de icke få
12,000 mark i brandskatt af staden och landet och så
mycket af oss för vår biskops hatt och krycka.»
Som naturligt var, väckte denna tilldragelse en allmän
bestörtning. Åke Göransson (Tott) skyndade genast med
60 svenner till undsättning för att hindra fienden
djupare intränga i landet, men fick under vägen veta,
att denne redan dragit bort. Erkebiskop Jacob började
frukta för sin egen domkyrka. Fienden hade delat sig –
skref han till riksföreståndaren – och fölle han in i
den landsändan, vore stor fara om Upsala domkyrka, som
han framför allt pligtig var efter sin makt att skydda
och beskärma. Riksföreståndaren å sin sida gjorde allt
hvad i hans makt stod att uppehålla modet och ordna
försvaret. Han aktade sjelf draga öfver till Finland
och styrktes i detta beslut af erkebiskopen. Fiendens
snara försvinnande och förhållandena i Sverige jemte
underhandlingarna med Danmark gjorde dock att ingen
öfverresa till Finland blef af.
Men oaktadt denna motgång började det ljusna på annat
håll, och det följande året 1510 var gynsammare för
Sverige. Denna vändning till ett bättre föranleddes
genom hansestädernas uppträdande.
Det mindre goda förhållande, som alltid varit rådande
mellan unionskonungen och hansestäderna, fortfor att
vara sig likt äfven under konung Hans. Att köpmännen
icke ogerna skulle se konungens makt kringskuren,
kan man antaga, äfven om de icke så öppet uppträdde
mot honom, som han sjelf påstod. Konung Hans ville
nemligen i Lybeckarne se orsaken till sin lidna olycka
i kriget mot ditmarskerna, hvilka af dem skulle hafva
erhållit väpnad hjelp.
Huru härmed än må vara, så är det visst,
att underrättelsen om nederlaget väckte mycken
glädje i Lybeck, och i de kort derefter inträffade
fastlagsupptågen blef så väl konungen som hans broder
hertig Fredrik föremål för det mest förolämpande
skämt. Häröfver uppretades konungen ännu häftigare
mot den rika staden, och så väl han som brodern ansågo
denna smälek hårdare än sjelfva det förlorade slaget,
som de dock uppskattade till 200,000 gyllen.
Tilldragelserna i Sverige hindrade dock konungen att
gifva sin vrede luft i annat än ord, och dessa voro
af ganska ringa verkan. Hans drottning satt fången
i Sverige, och han ville genom Lybecks inflytande
på gamle herr Sten utverka hennes frigifvande. Det
var då som rådet i Lybeck på konungens anhållan, att
Lybeck ville upphäfva hvarje förbindelse med Sverige,
gaf det stolta svaret, »att sådant kunde de ej göra
blott derför att det behagade konungen af Danmark
att påföra Sverige krig». Konungen gaf nu befallning
att uppbringa alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
