Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjökriget 1507, 1509, 1510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den så småningom nedsjunker i fullkomlig
lifegenskap. Det hörde på denna tid ingalunda till
ovanligheterna, att de danske bönderne såldes af
sina herrar som andra varor från godsen, ja, ofta för
priset af en hund – en omständighet, som Heming Gad
icke försummade att anföra i sitt ofvannämnda tal på
rådsmötet i Stockholm. Nu stodo bönderne utan hvarje
medel till sitt försvar och måste vara vittne till,
huru deras åkerfält förstördes och deras gårdar
och byar lades i aska. Genom en krigslist skrämdes
slutligen lybeckarne att lemna ön. En herreman lät i
hast samla alla qvinnolintyg, som kunde öfverkommas,
och lät bönderna draga dessa öfver sig, hvarpå
de, försedde med slungor, störtade mot fienden,
som studsade öfver den oväntade synen och den stora
mängden samt ilade till sina skepp.
Men plundringen af de danska öarna
fortsattes. Lybeckarne landstego på Möen, som de
härjade och brände, men lyckades dock icke taga det
befästade slottet Stege, som tappert försvarades. Med
12 skepp seglade lybeckarne derefter in i sundet
och rakt på Köpenhamn. Här låg i Räfshalen trenne af
konungens skepp, hvaribland Svanen, ett af de största,
som konungen egde. Dessa varpade sig vid fiendens
ankomst in i hamnen, men Svanen stötte dervid på
grund och kunde blott med möda räddas.
Det blef dock intet anfall af på Köpenhamn, utan
lybeckarne seglade till Helsingör, der en stor
holländsk handelsflotta, bestämd för Östersjön,
låg till ankars, väntande på vind. Holländarne satte
alla segel till för att undkomma utåt Kattegat, men
lybeckarne upphunno och togo 11 skepp, hvarpå de
lade sig framför Helsingör och besköto staden. Dermed
uträttades dock föga, »ingenting annat», säger en
dansk antecknare – »än att en gammal katt förlorade
ett bakben». Någon landstigning vågade de icke göra,
ty de kunde från skeppen se, hvar konungen satt till
häst på en backe invid staden, omgifven af en stor
skara både fotfolk och ryttare.
Den lybske krönikeskrifvaren Reimer Koch berättar,
att vid denna tid några ryska sändebud befunno sig hos
konungen för att afsluta ett förbund mellan honom och
storfursten. Då de nu hörde och till en del äfven med
egna ögon sågo, huru en fiendtlig flotta angrep den
ena ön efter den andra, sporde de, »hvad det var för
en mäktig herre, som så kunde trotsa konungen öfver
Danmark, Sverige och Norge». Då det svarades dem att
det var lybeckarne ensamt utan hjelp af de öfriga
hansestäderna, skola de hafva blifvit så förskräckta,
att de omedelbart derpå rest hem till sitt land igen
och genom sin berättelse förmått storfursten att
lösgifva de hanseatiska köpmän, som sutto fångna i
Narwa och Dorpat.
Konungen uppbjöd alla medel för att kunna värja sig
för lybeckarne. Han utgaf kaparbref, han uppmanade
sina bundsförvandter – England, Skotland, Frankrike
och Polen – att sända honom hjelp, han byggde och
köpte skepp och lade slutligen beslag på de i sundet
ankommande främmande köpmansskeppen för att bruka
dem med deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
