Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjökriget 1507, 1509, 1510 - Krigsrörelserna 1511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fadern och hjelp för riket. Så heter det i ett
bref från en af dem, hvilka voro i slottslofven på
Stockholm, Jon Jönsson till Svante i December 1510:
»Käre herre, som jag hafver skrifvit eder tillförene
till om unge herr Sten, eder käre son, hafver jag
förnummit af alla edra vänner och edra tromän,
de som edert bästa vilja veta, att det synes dem
alla råd vara, att I hållen eder son vid välmakt;
då veten I väl, att I finnen der trohet att slå eder
lit till. Vill Gud gifva honom lif och helsa, då
må han taga eder mycket omak af. Käre herre, i den
resan I sände honom ut med de lybska, då må I veta,
att honom är påfördt ett ganska skönt rykte både här
utaf staden och af meniga landet, att han så ärligen
beviste sig i den resan. Käre herre, var det ganska
nyttigt, att I sänden honom ut, efter Gud fogade,
att I fingen honom i god måtto igen.»
Det var efter dessa händelser till sjös som Kalmar
och Borgholm föllo i riksföreståndarens händer, men
det var också om hösten detta år som den tappre Åke
Hansson slutade sin bana.
Så slutade året 1510. Fru Märta, riksföreståndarens
husfru, hade någon tid af året vistats i Finland, men
återkommit derifrån på hösten. Hon hade derefter känt
sig sjuk och lidit af svårmod, men de goda tidender,
som inlupo från hennes herre om Kalmar och Borgholm
och den afbräck fienden lidit till sjös, inverkade
så fördelaktigt på henne, att hon fick helsa och
sitt goda lynne åter. »Nu är det bättre med henne»,
skrifver den ofvannämnde Jon Jönsson, »så att hon
görer sig nu redo och vill gifva sig ned till eder.»
Krigsrörelserna 1511.
Året 1511 hade danskarne uppgjort en plan för kriget,
som, om den kunnat genomföras, otvifvelaktigt
satt Svante Nilssons mod och uthållighet på hårda
prof. Det synes hafva varit deras afsigt att från
tvänne håll angripa Sverige till lands, nemligen så
väl från Norge som från Skåne. Båda härafdelningarna
skulle sammanträffa vid Jönköping, för att derifrån
gemensamt fortsätta tåget norrut och i Södermanland
afbida flottans ankomst, som skulle anfalla Stockholm
från sjösidan, medan landhären omslöt staden från
landsidan.
Det var konungens son, Christian, »den unge konungen»,
som han kallades, hvilken skulle ordna anfallet från
norska sidan. Detta gälde naturligtvis i första rummet
Vestergötland, der nu icke mera något »plågoris» fans,
som juten behöfde frukta. Redan före utgången af 1510
visste man i Sverige tala om befarade fiendtligheter
från detta håll. Jon Jönsson på Stockholms slott
skref i December till riksföreståndaren, »att han
hade hört, det denne ämnade sig in i Vestergötland
att försvara den landsändan både i landamäret och
annorstädes». Man ville äfven veta att förräderi var
å bane, och riksföreståndarens vänner hyste fruktan
för hans person. Den nämnde brefskrifvaren yttrar
derför på ett annat ställe i samma bref: »Käre herre,
är det så,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
